Fortsättning av inledningen: Varning för lösaktighet.
1Min son, akta på min vishet,
böj ditt öra till mitt förstånd,
2så att du bevarar eftertänksamhet
och låter dina läppar taga kunskap i akt.
3Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar,
och halare än olja är hennes mun.
4Men på sistone bliver hon bitter såsom malört
och skarp såsom ett tveeggat svärd.
5Hennes fötter styra nedåt mot döden,
till dödsriket draga hennes steg.
6Livets väg vill hon ej akta på;
hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.
7Så hören mig nu, I barn,
och viken icke ifrån min muns tal.
8Låt din väg vara fjärran ifrån henne,
och nalkas icke dörren till hennes hus.
9Må du ej åt andra få offra din ära,
ej dina år åt en som hämnas grymt;
10må icke främmande få mätta sig av ditt gods
och dina mödors frukt komma i en annans hus,
11så att du själv på sistone måste sucka,
när ditt hull och ditt kött är förtärt,
12och säga: ”Huru kunde jag så hata tuktan,
huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!
13Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst,
och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?
14Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är,
mitt i församling och menighet.”
15Drick vatten ur din egen brunn,
det vatten som rinner ur din egen källa.
16Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan,
dina vattenbäckar på torgen?
17Nej, dig allena må de tillhöra,
och ingen främmande jämte dig.
18Din brunn må vara välsignad,
och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;
19hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen,
hennes barm förnöje dig alltid,
i hennes kärlek finne du ständigt din lust.
20Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna?
Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?
21Se, för Herrens ögon ligga var människas vägar blottade,
och på alla hennes stigar giver han akt.
22Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar
och fastnar i sin egen synds snaror.
23Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig;
ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.
