Fortsättning av inledningen: Vishetens och fåkunnighetens olika inbjudningar.
1Visheten har byggt sig ett hus,
hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
2Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
hon har jämväl dukat sitt bord.
3Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning
uppe på stadens översta höjder:
4”Den som är fåkunnig, han komme hit.”
Ja, till den oförståndige säger hon så:
5”Kommen och äten av mitt bröd,
och dricken av vinet som jag har blandat.
6Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva,
och gån fram på förståndets väg.
7(Den som varnar en bespottare, han får skam igen,
och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
8Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig;
tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
9Giv åt den vise, så bliver han ännu visare;
undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
10Herrens fruktan är vishetens begynnelse,
och att känna den Helige är förstånd.)
11Ty genom mig skola dina dagar bliva många
och levnadsår givas dig i förökat mått.
12Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn,
och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.”
13En dåraktig, yster kvinna
är fåkunnigheten, och intet förstår hon.
14Hon har satt sig vid ingången till sitt hus,
på sin stol, högt uppe i staden,
15för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen,
dem som där vandra sin stig rätt fram:
16”Den som är fåkunnig, han komme hit.”
Ja, till den oförståndige säger hon så:
17”Stulet vatten är sött,
bröd i lönndom smakar ljuvligt.”
18Och han vet icke att det bär till skuggornas boning,
att hennes gäster hamna i dödsrikets djup.
