Israels otrohet och Herrens trofasthet.
1Halleluja!
Tacken Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
2Vem kan uttala Herrens väldiga gärningar
och förkunna allt hans lov?
3Saliga äro de som akta på vad rätt är,
de som alltid öva rättfärdighet.
4Tänk på mig, Herre, efter din nåd mot ditt folk,
besök mig med din frälsning,
5så att jag med lust får se dina utvaldas lycka,
glädja mig med ditt folks glädje,
berömma mig med din arvedel.
6Vi hava syndat likasom våra fäder,
vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
7Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under;
de tänkte icke på dina många nådegärningar,
utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
8Men han frälste dem för sitt namns skull,
för att göra sin makt kunnig.
9Han näpste Röda havet, så att det blev torrt,
och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
10Han frälste dem från deras motståndares hand
och förlossade dem ifrån fiendens hand.
11Vattnet övertäckte deras ovänner;
icke en enda av dem blev kvar.
12Då trodde de på hans ord,
då sjöngo de hans lov.
13Men snart glömde de hans gärningar,
de förbidade icke hans råd.
14De grepos av lystnad i öknen
och frestade Gud i ödemarken.
15Då gav han dem vad de begärde,
men sände tärande sjukdom över dem.
16Och de upptändes av avund mot Mose i lägret,
mot Aron, Herrens helige.
17Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan
och övertäckte Abirams hop.
18Och eld begynte brinna i deras hop,
en låga brände upp de ogudaktiga.
19De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbådo ett gjutet beläte;
20sin ära bytte de bort
mot bilden av en oxe, som äter gräs.
21De glömde Gud, sin frälsare,
som hade gjort så stora ting i Egypten,
22så underbara verk i Hams land,
så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23Då hotade han att förgöra dem;
men Mose, den man som han hade utvalt,
trädde fram såsom medlare inför honom
till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
24De föraktade det ljuvliga landet
och trodde icke på hans ord.
25De knorrade i sina tält
och lyssnade icke till Herrens röst.
26Då lyfte han upp sin hand mot dem
och svor att slå ned dem i öknen,
27att slå ned deras barn ibland hedningarna
och förströ dem i länderna.
28Och de slöto sig till Baal-Peor
och åto det som var offrat åt döda.
29De förtörnade Gud med sina gärningar,
och en hemsökelse bröt in över dem.
30Men Pinehas trädde fram och skipade rätt,
och så upphörde hemsökelsen;
31det vart honom räknat till rättfärdighet
från släkte till släkte, för evig tid.
32De förtörnade honom ock vid Meribas vatten,
och det gick Mose illa för deras skull.
33Ty de voro gensträviga mot hans Ande,
och han talade obetänksamt med sina läppar.
34De förgjorde icke de folk
om vilka Herren hade givit dem befallning,
35utan beblandade sig med hedningarna
och lärde sig deras gärningar.
36De tjänade deras avgudar,
och dessa blevo dem till en snara.
37Och de offrade sina söner och döttrar
till offer åt onda andar.
38Ja, de utgöto oskyldigt blod,
sina söners och döttrars blod,
och offrade dessa åt Kanaans avgudar;
och landet vart ohelgat genom blodskulder.
39Så blevo de orena genom sina gärningar
och betedde sig trolöst i sina verk.
40Då upptändes Herrens vrede mot hans folk,
och hans arvedel blev honom en styggelse.
41Och han gav dem i hedningars hand,
så att de som hatade dem fingo råda över dem.
42Deras fiender trängde dem,
och de blevo kuvade under deras hand.
43Många gånger räddade han dem,
men de voro gensträviga i sin egenvilja
och förgingos så genom sin missgärning.
44Men han såg till dem i deras nöd,
när han hörde deras rop.
45Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund
och ömkade sig efter sin stora nåd.
46Och han lät dem finna barmhärtighet
inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
47Fräls oss, Herre, vår Gud,
och församla oss från hedningarna,
så att vi få prisa ditt heliga namn
och berömma oss av ditt lov.
48Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: ”Amen, Halleluja!”
