Psaltaren 109

Min lovsångs Gud, tig icke.

₂Ty sin ogudaktiga mun,

sin falska mun

hava de upplåtit mot mig,

de hava talat mot mig

med lögnaktig tunga.

₃Med hätska ord

hava de omgivit mig,

de hava begynt strid

mot mig utan sak.

₄Till lön för min kärlek

stå de mig emot,

men jag beder allenast.

₅De hava bevisat mig

ont för gott

och hat för min kärlek.

₆Låt en ogudaktig man träda upp emot honom,

och låt en åklagare stå på hans högra sida.

₇När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig,

och hans bön vare synd.

₈Blive hans dagar få,

hans ämbete tage en annan.

₉Varde hans barn faderlösa

och hans hustru änka.

₁₀Må hans barn alltid

gå husvilla och tigga

och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

₁₁Må ockraren få i sin snara

allt vad han äger,

och må främmande plundra hans gods.

₁₂Må ingen finnas,

som hyser misskund med honom,

och ingen, som förbarmar sig

över hans faderlösa.

₁₃Hans framtid varde avskuren,

i nästa led vare sådanas

namn utplånat.

₁₄Hans fäders missgärning

varde ihågkommen inför Herren,

och hans moders synd

varde icke utplånad.

₁₅Må den alltid stå

inför Herrens ögon;

ja, sådana mäns åminnelse

må utrotas från jorden.

₁₆Ty han tänkte ju icke

på att öva misskund,

utan förföljde den

som var betryckt och fattig

och den vilkens hjärta var bedrövat,

för att döda dem.

₁₇Han älskade förbannelse,

och den kom över honom;

han hade icke behag till välsignelse,

och den blev fjärran ifrån honom.

₁₈Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad,

och såsom vatten trängde den in i hans liv

och såsom olja in i hans ben.

₁₉Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i,

och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

₂₀Detta vare mina motståndares

lön från Herren,

och deras som tala ont mot min själ.

₂₁Men du, Herre, Herre,

stå mig bi för ditt namns skull;

god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

₂₂Ty jag är betryckt och fattig,

och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

₂₃Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort;

jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

₂₄Mina knän äro vacklande av fasta,

och min kropp förlorar sitt hull.

₂₅Till smälek har jag blivit inför dem;

när de se mig, skaka de huvudet.

₂₆Hjälp mig, Herre, min Gud;

fräls mig efter din nåd;

₂₇och må de förnimma att det är din hand,

att du, Herre, har gjort det.

₂₈Om de förbanna,

så välsigna du;

om de resa sig upp,

så komme de på skam,

men må din tjänare få glädja sig.

₂₉Mina motståndare varde klädda i blygd

och höljda i skam såsom i en mantel.

₃₀Min mun skall storligen

tacka Herren;

mitt ibland många vill jag lova honom.

₃₁Ty han står på den fattiges högra sida

för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.