Psaltaren 31

₂Till dig, Herre, tager jag min tillflykt;

låt mig aldrig komma på skam,

befria mig genom din rättfärdighet.

₃Böj ditt öra till mig,

rädda mig snarligen;

var mig en fast klippa,

en borg till min frälsning.

₄Ty du är mitt bergfäste och min borg,

och du skall, för ditt namns skull,

leda och föra mig.

₅Du skall draga mig ur det nät

som de lade ut för mig;

ty du är mitt värn.

₆I din hand befaller jag min ande;

du förlossar mig, Herre,

du trofaste Gud.

₇Jag hatar dem som hålla sig

till fåfängliga avgudar,

men jag förtröstar på Herren.

₈Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd,

att du ser till mitt lidande,

att du låter dig vårda om min själ i nöden

₉och icke överlämnar mig i fiendens hand,

utan ställer mina fötter på rymlig plats.

₁₀Var mig nådig, Herre, ty jag är i nöd;

av sorg är mitt öga förmörkat,

ja, min själ såväl som min kropp.

₁₁Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse

och mina år i suckan;

min kraft är bruten genom min missgärning,

och benen i min kropp äro maktlösa.

₁₂För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek,

ja, till stor smälek för mina grannar

och till skräck för mina förtrogna;

de som se mig på gatan

fly undan för mig.

₁₃Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död;

jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.

₁₄Ty jag hör mig förtalas av många;

skräck från alla sidor!

De rådslå med varandra mot mig

och stämpla för att taga mitt liv.

₁₅Men jag förtröstar på dig, Herre;

jag säger: ”Du är min Gud.”

₁₆Min tid står i dina händer; rädda mig

från mina fienders hand och mina förföljare.

₁₇Låt ditt ansikte lysa över din tjänare;

fräls mig genom din nåd.

₁₈Herre, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig;

låt de ogudaktiga komma på skam

och varda tystade i dödsriket.

₁₉Må lögnaktiga läppar förstummas,

de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige,

med högmod och förakt.

₂₀Huru stor är icke din godhet,

den du förvarar åt dem som frukta dig,

och den du bevisar inför människors barn

mot dem som taga sin tillflykt till dig!

₂₁Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm

mot människors sammangaddning;

du döljer dem i din hydda

mot tungornas angrepp.

₂₂Lovad vare Herren,

ty han har bevisat mig sin underbara nåd

genom att beskära mig en fast stad!

₂₃Ty väl sade jag i min ångest:

”Jag är bortdriven från dina ögon.”

Likväl hörde du mina böners ljud,

när jag ropade till dig.

₂₄Älsken Herren, alla I hans fromme.

Herren bevarar de trogna,

men han vedergäller i fullt mått

den som övar högmod.

₂₅Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan,

alla I som sätten edert hopp till Herren.