Förgängligheten av de ogudaktigas lycka.
1För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.
2Hören detta, alla folk,
lyssnen härtill, I alla som leven i världen,
3både låga och höga,
rika såväl som fattiga.
4Hin mun skall tala visdom,
och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
5Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal,
jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.
6Varför skulle jag frukta i olyckans dagar,
när mina förföljares ondska omgiver mig?
7De förlita sig på sina ägodelar
och berömma sig av sin stora rikedom.
8Men sin broder kan ingen förlossa
eller giva Gud lösepenning för honom.
9För dyr är lösen för hans själ
och kan icke betalas till evig tid,
10så att han skulle få leva för alltid
och undgå att se graven.
11Nej, man skall se att visa män dö,
att dårar och oförnuftiga förgås likasom de;
de måste lämna sina ägodelar åt andra.
12De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen,
deras boningar från släkte till släkte;
de uppkalla jordagods efter sina namn.
13Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd,
hon är lik fänaden, som förgöres.
14Den vägen gå de, dårar som de äro,
och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.
15Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket,
där döden bliver deras herde.
Så få de redliga makt över dem,
när morgonen gryr,
medan deras skepnader förtäras av dödsriket
och ej få annan boning.
16Men min själ skall Gud förlossa
ifrån dödsrikets våld,
ty han skall upptaga mig. Sela.
17Frukta icke, när en man bliver rik,
när hans hus växer till i härlighet.
18Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig,
och hans härlighet följer honom icke ditned.
19Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv,
ja, om man än berömmer dig, när du gör dig goda dagar,
20så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte,
till dem som aldrig mer se ljuset.
21En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd,
hon är lik fänaden, som förgöres.
