Psaltaren 73

Sannerligen, Gud är god mot Israel,

mot dem som hava rena hjärtan.

₂Men jag hade så när stapplat med mina fötter,

mina steg voro nära att slinta;

₃ty jag upptändes av avund mot de övermodiga,

när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

₄Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död,

och deras hull är frodigt.

₅De komma icke i olycka såsom andra dödliga

och varda icke plågade såsom andra människor.

₆Därför är högmod deras halsprydnad,

våld den klädnad som höljer dem.

₇Ur fetma skåda deras ögon fram,

deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

₈De håna och tala förtryck i sin ondska;

med höga åthävor tala de.

₉Med sin mun stiga de upp i himmelen,

och deras tunga far fram på jorden;

₁₀därför vänder sig deras folk till dem

och super så in vattnet i fulla drag.

₁₁Och de säga: ”Huru skulle Gud kunna veta det?

Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?”

₁₂Ja, så är det med de ogudaktiga;

det går dem alltid väl, och de växa i makt.

₁₃Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent

och tvådde mina händer i oskuld;

₁₄jag vart dock plågad hela dagen,

och var morgon kom tuktan över mig.

₁₅Om jag hade sagt: ”Så vill jag lära”,

då hade jag svikit dina barns släkte.

₁₆När jag nu tänkte efter för att begripa detta,

syntes det mig alltför svårt,

₁₇till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut

och aktade på dess ände.

₁₈Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem,

du störtar dem ned i fördärv.

₁₉Huru varda de ej till intet i ett ögonblick!

De förgås och få en ände med förskräckelse.

₂₀Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre,

så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

₂₁När mitt hjärta förbittrades

och jag kände styng i mitt inre,

₂₂då var jag oförnuftig och förstod intet;

såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

₂₃Dock förbliver jag städse hos dig;

du håller mig vid min högra hand.

₂₄Du skall leda mig efter ditt råd

och sedan upptaga mig med ära.

₂₅Vem har jag i himmelen utom dig!

Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

₂₆Om än min kropp och min själ försmäkta,

så är dock Gud mitt hjärtas klippa

och min del evinnerligen.

₂₇Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås;

du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

₂₈Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud;

jag söker min tillflykt hos Herren, Herren,

för att kunna förtälja alla dina gärningar.