Den frommes bön under förföljelse.
1En bön av David.
Herre, böj till mig ditt öra
och svara mig,
ty jag är betryckt och fattig.
2Bevara min själ,
ty jag är from;
du, min Gud,
fräls din tjänare,
som förtröstar på dig.
3Var mig nådig, o Herre,
ty hela dagen
ropar jag till dig.
4Gläd din tjänares själ,
ty till dig, Herre,
upplyfter jag min själ.
5Ty du, o Herre,
är god och förlåtande
och stor i nåd mot alla
som åkalla dig.
6Lyssna, Herre, till mitt bedjande,
och akta på mina böners ljud.
7På min nöds dag åkallar jag dig,
ty du skall svara mig.
8Ingen är dig lik bland gudarna, Herre,
och intet är såsom dina verk.
9Hedningarna, som du har gjort,
skola alla komma
och tillbedja inför dig, Herre,
och skola ära ditt namn.
10Ty du är stor,
och du gör under;
du allena är Gud.
11Visa mig, Herre, din väg;
jag vill vandra i din sanning.
Behåll mitt hjärta vid det ena
att jag fruktar ditt namn.
12Då vill jag tacka dig, Herre, min Gud,
av allt mitt hjärta
och ära ditt namn evinnerligen;
13ty din nåd är stor över mig,
och du räddar min själ
ur dödsrikets djup.
14Gud, fräcka människor
hava rest sig upp mot mig,
och våldsverkarnas hop
står efter mitt liv;
de hava icke dig för ögonen.
15Men du, Herre,
är en barmhärtig och nådig Gud,
långmodig och stor
i mildhet och trofasthet.
16Vänd dig till mig och var mig nådig,
giv åt din tjänare din makt,
och fräls din tjänarinnas son.
17Gör ett tecken med mig, så att det går mig väl;
och må de som hata mig se med blygd
att du, o Herre,
hjälper mig och tröstar mig.