En kvarleva av Israel är redan upptagen till nåd. Genom det övriga Israels otro har frälsningen kommit till hedningarna; genom hedningarnas tro skall så åter hela Israel bliva fört till tro och frälsning.
1Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins stam. 2Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med dessa ord: 3Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren; jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv? 4Och vad får han då för svar av Gud? Jag har låtit bliva kvar åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal. 5Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av nåd. 6Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.
7Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava blivit förstockade. 8Så är ju skrivet: Gud har givit dem en sömnaktighetens ande, ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra med; så är det ännu i dag. 9Och David säger:
Må deras bord bliva dem till en snara,
så att de bliva fångade;
må det bliva dem till ett giller,
så att de få sin vedergällning.
10Må deras ögon förmörkas,
så att de icke se;
böj deras rygg alltid.
11Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att de själva skola ”uppväckas till avund”. 12Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva!
13Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt — 14om jag till äventyrs så skulle kunna ”uppväcka avund” hos dem som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem. 15Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de döda? 16Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och om roten är helig, så äro ock grenarna heliga. 17Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot, 18så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär roten, utan att roten bär dig.
19Nu säger du kanhända: ”Det var för att jag skulle bliva inympad som en del grenar brötos bort.” 20Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan lev i fruktan. 21Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke heller skona dig.
22Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen. 23Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem. 24Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!
25Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in; 26och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet:
Från Sion skall förlossaren komma,
han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
27Och när jag borttager deras synder,
då skall detta vara det förbund som jag gör med dem.
28Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull; men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas skull. 29Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra. 30Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas ohörsamhet haven fått barmhärtighet, 31så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få barmhärtighet. 32Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan förbarma sig över dem alla.
33O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! 34Ty
vem har lärt känna Herrens sinne,
eller vem har varit hans rådgivare?
35Eller vem har först givit honom något,
som han alltså bör betala igen?
36Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen.
