Abraham blev rättfärdig, icke genom gärningar, utan genom tro; så skola ock vi, oomskurna såväl som omskurna, genom tro vinna rättfärdighet.
1Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet? 2Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud. 3Ty vad säger skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 4Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst. 5Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. 6Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet, utan gärningar:
7Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna,
och vilkas synder äro överskylda.
8Salig är den man
som Herren icke tillräknar synd.
9Gäller nu detta ordet ”salig” de omskurna allenast eller ock de oomskurna? Vi säga ju att ”tron räknades Abraham till rättfärdighet”. 10Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var oomskuren. 11Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. 12Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.
13Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom rättfärdighet av tro. 14Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron till intet nyttig, och löftet är gjort om intet. 15Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse. 16Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader, 17enligt detta skriftens ord: Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk; han är detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till.
18Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva ”en fader till många folk”, efter vad som var förutsagt: Så skall din säd bliva. 19Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död — han var ju omkring hundra år gammal — och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött. 20Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud 21och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. 22Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.
23Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom gällde det allenast honom, 24utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, 25vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
