Icke alla av Israel voro rätta israeliter; Gud har kallat jämväl dem som icke äro av Israel till att bliva hans folk, genom rättfärdighet av tro.
1Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke — därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande — 2när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta. 3Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet. 4De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena. 5Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.
6Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty ”Israel”, det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel. 7Ej heller äro de alla ”barn”, därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig. 8Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd. 9Ty ett löftesord var det ordet: Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son. 10Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn. 11Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt — för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar — 12det ordet:
Den äldre skall tjäna den yngre.
13Så är ock skrivet:
Jakob älskade jag,
men Esau hatade jag.
14Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det! 15Han säger ju till Moses: Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. 16Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet. 17Ty skriften säger till Farao: Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden. 18Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.
19Nu torde du säga till mig: ”Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?” 20O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: ”Varför gjorde du mig så?” 21Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?
22Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med ”vredens kärl”, som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga? 23Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på ”barmhärtighetens kärl”, som han förut hade berett till härlighet?
24Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk. 25Så säger han ock hos Oseas:
Det folk som icke var mitt folk,
det skall jag kalla mitt folk,
och henne som jag icke älskade
skall jag kalla min älskade.
26Och det skall ske att på den ort där det sades till dem:
I ären icke mitt folk,
där skola de kallas den levande Gudens barn.
27Men Esaias utropar om Israel:
Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet,
så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
28Ty dom skall Herren hålla på jorden,
en slutdom, som avgör saken med hast.
29Och det är såsom redan Esaias har sagt:
Om Herren Sebaot icke hade lämnat
en avkomma kvar åt oss,
då vore vi såsom Sodom,
vi vore Gomorra lika.
30Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro, 31under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag. 32Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen, 33såsom det är skrivet:
Se, jag lägger i Sion en stötesten
och en klippa som skall bliva dem till fall;
men den som tror på den skall icke komma på skam.
