₇Omkring tre timmar senare kom hans hustru dit utan att veta vad som hade hänt. ₈Petrus vände sig till henne: »Säg mig, var det allt ni fick för jorden?« – »Ja, det var allt«, svarade hon. ₉Men då sade Petrus: »Hur kunde ni komma överens om att utmana Herrens ande? Du hör stegen utanför dörren – det är männen som har begravt din man, och nu skall de bära bort dig.« ₁₀I samma ögonblick föll hon ner framför honom och dog. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort henne och begravde henne bredvid hennes man. ₁₁Stor fruktan grep hela församlingen och alla som hörde talas om denna händelse.

₂₇När de kom tillbaka med apostlarna förde de in dem till rådet, och översteprästen började förhöra dem: ₂₈»Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära och vill göra oss ansvariga för den där mannens blod.« ₂₉Petrus och apostlarna svarade: »Man måste lyda Gud mer än människor. ₃₀Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade. ₃₁Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder. ₃₂Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.«

₃₃Rådsmedlemmarna blev ursinniga och talade om att döda dem. ₃₄Men då reste sig en av fariseerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var högt aktad av hela folket, och sade till om att männen skulle föras ut ett tag. ₃₅Sedan fortsatte han: »Israeliter, tänk er för innan ni gör något med de här männen. ₃₆För inte så länge sedan uppträdde Theudas och gav sig ut för att vara något, och han fick säkert fyrahundra anhängare. Men han dödades, och hela skaran som hade följt honom upplöstes och försvann. ₃₇Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades. ₃₈Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. ₃₉Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv.«

De följde hans råd ₄₀och kallade in apostlarna, förbjöd dem att tala i Jesu namn och släppte dem sedan de låtit prygla dem. ₄₁Apostlarna lämnade rådet, glada över att de befunnits värdiga att förnedras för Namnets skull. ₄₂De fortsatte dag efter dag med att undervisa i templet och hemma och förkunna budskapet att Jesus är Messias.

₁Men en man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett jordagods, ₂och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för apostlarnas fötter. ₃Då sade Petrus: ”Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga undan något av betalningen för jordstycket? ₄Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan för Gud.” ₅När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan. Och stor fruktan kom över alla som hörde detta. ₆Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut honom och begrovo honom.

₇Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta om, vad som hade skett. ₈Petrus sade då till henne: ”Säg mig, var det för den summan I sålden jordstycket?” Hon svarade: ”Ja, för den summan.” ₉Då sade Petrus till henne: ”Huru kunden I vilja komma överens om att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära ut också dig.” ₁₀Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut henne och begrovo henne bredvid hennes man. ₁₁Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.

₁₂Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos pelargång. ₁₃Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket höll dem i stor ära. ₁₄Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av både män och kvinnor. ₁₅Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem. ₁₆Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av orena andar; och alla blevo botade.

₁₇Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom — de som hörde till sadducéernas parti — och de uppfylldes av nitälskan ₁₈och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte. ₁₉Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: ₂₀”Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.” ₂₁När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade.

Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter sände de åstad till fängelset för att hämta dem. ₂₂Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta ₂₃och sade: ”Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.” ₂₄När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visste de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta. ₂₅Då kom någon och berättade för dem: ”De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.”

₂₆Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket. ₂₇Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem ₂₈och sade: ”Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.” ₂₉Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: ”Man måste lyda Gud mer än människor. ₃₀Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat. ₃₁Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse. ₃₂Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.”

₃₃När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem. ₃₄Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen. ₃₅Sedan sade han till de andra:

”I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män. ₃₆För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet. ₃₇Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade. ₃₈Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; ₃₉men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.”

₄₀Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå.

₄₁Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull. ₄₂Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.