1 Samuelsboken 26

David, som höll till i öknen, förstod att Saul hade följt efter honom dit. ₄Han skickade fram spejare och förvissade sig om att Saul verkligen hade kommit, ₅och därefter gav han sig i väg till Sauls lägerplats. Han såg var Saul och hans överbefälhavare Avner, Ners son, hade lagt sig; Saul låg längst inne i lägret med soldaterna omkring sig. ₆Då vände sig David till hettiten Achimelek och till Avishaj, son till Seruja och bror till Joav, och frågade om någon av dem ville följa honom bort till Saul i lägret. »Jag går med dig«, svarade Avishaj.

₇På natten gick de bort till hären. Där låg Saul och sov längst inne i lägret, med spjutet nedborrat i marken vid huvudet, medan Avner och soldaterna låg runt omkring honom. ₈Då sade Avishaj till David: »Gud har i dag utlämnat din fiende åt dig. Låt mig spetsa honom mot marken med spjutet; jag kan göra det med en enda stöt.« ₉Men David svarade: »Nej, du får inte dräpa honom! Vem kan ostraffat bära hand på Herrens smorde?« ₁₀Och David sade: »Så sant Herren lever, Herren skall själv slå honom, vare sig han dör därför att hans tid är ute eller han faller på slagfältet. ₁₁Herren förbjude att jag skulle lyfta min hand mot hans smorde. Ta nu spjutet som står vid hans huvud och vattenkrukan, och låt oss sedan gå vår väg.« ₁₂David tog spjutet och vattenkrukan från platsen vid Sauls huvud, och så gick de därifrån. Ingen såg dem, ingen märkte något, ingen vaknade. Alla sov, ty Herren hade försänkt dem i djup dvala.

₁₃När David hade kommit över på andra sidan gick han långt bort och ställde sig högst uppe på berget, på stort avstånd från lägret. ₁₄Så ropade han till hären och till Avner, Ners son: »Hör du mig, Avner?« – »Vem är du som anropar kungen?« frågade Avner. ₁₅David svarade: »Du som är en man och inte har din like i Israel, varför har du inte vakat bättre över din herre och konung? Någon har ju lyckats ta sig in för att dräpa din herre konungen. ₁₆Du har svikit din plikt. Så sant Herren lever, ni är döden värda som inte har vakat över er herre, över Herrens smorde. Se efter: Var är kungens spjut? Var är vattenkrukan som stod vid hans huvud?« ₁₇Saul kände igen Davids röst och ropade: »David, min son, är det verkligen du?« Och David svarade: »Ja, min herre och konung, det är jag. ₁₈Varför förföljer du din tjänare? Vad har jag gjort? Vad ont har jag gjort mig skyldig till? ₁₉Jag ber dig, herre konung, att lyssna på mig. Om det är Herren som har uppeggat dig mot mig, må han då blidkas med ett offer, men är det människor, så skall Herren låta förbannelse drabba dem. Nu har de jagat bort mig och förmenat mig rätten att bo i Herrens land och på så vis velat driva mig till att tjäna andra gudar. ₂₀Men låt inte mitt blod utgjutas långt borta från Herrens ansikte. Israels kung har dragit ut för att döda mig, som man jagar klipphöns i bergen.« ₂₁Då sade Saul: »Jag har gjort orätt. Kom tillbaka, David, min son, jag skall inte göra dig något ont mera, eftersom du i dag har visat sådan respekt för mitt liv. Jag har varit en dåre och tagit gruvligt miste.« ₂₂David svarade: »Här är ditt spjut, konung, skicka över någon att hämta det. ₂₃Herren skall löna var och en efter hans rättfärdighet och trohet. Nyss lämnade han dig i mitt våld, men jag vägrade att bära hand på Herrens smorde. ₂₄Liksom ditt liv var dyrbart för mig, så skall mitt liv vara dyrbart för Herren, och han skall rädda mig ur all fara.« ₂₅Då sade Saul: »Välsignad är du, min son David! Stora ting skall du ta dig för, och allt du gör skall lyckas.« Så gick David därifrån, och Saul vände tillbaka hem.