Profeten Natans strafftal
1Herren sände Natan till David, och han gick till honom och sade: »Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. 2Den rike ägde får och kor i överflöd, 3den fattige ägde ingenting utom ett enda litet lamm, som han hade köpt och fött upp. Det fick växa upp hos honom och hans barn. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Det var som en dotter för honom. 4En dag fick den rike en gäst, men han ville inte ta något av sina egna djur för att laga till det åt sin gäst utan tog den fattiges lamm och anrättade det.«
5David blev ursinnig och sade till Natan: »Så sant Herren lever: den mannen har förtjänat döden. 6Och lammet skall han ersätta sju gånger om, för att han handlade som han gjorde och var så obarmhärtig.« – 7»Du är den mannen«, sade Natan. »Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. 8Jag gav dig din herres kungadöme och lade din herres hustrur i dina armar; Israel och Juda gav jag åt dig. Och om inte detta hade varit nog skulle jag ha gett dig mer därtill. 9Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd. 10Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig och tog hettiten Urias hustru. 11Så säger Herren: Jag skall låta olyckan komma över dig från din egen familj. Inför dina ögon skall jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dem mitt på ljusa dagen. 12Vad du har gjort i lönndom, det skall jag låta ske inför hela Israel i fullt dagsljus.« 13David sade: »Jag har syndat mot Herren.« Natan svarade: »Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö. 14Men eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö.« 15Sedan gick Natan hem.
Davids och Batsebas son dör. Salomos födelse
Herren lät en svår sjukdom drabba den son som Urias hustru hade fött åt David. 16David bad till Gud för barnet och höll sträng fasta, och när han kom hem för att sova lade han sig på golvet. 17Hovets äldste försökte få honom att stiga upp från golvet, men han vägrade och ville inte heller äta tillsammans med dem. 18På sjunde dagen dog pojken, men hovfolket vågade inte tala om det för honom. De tänkte: »Om han inte ville lyssna till oss medan pojken ännu var vid liv, hur skall vi då våga tala om att han är död? Han kan göra något förfärligt.« 19När David märkte att de viskade med varandra förstod han vad som hade hänt och frågade dem: »Är pojken död?« De svarade: »Ja, han är död.«
20Då steg David upp från golvet, badade, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och föll ner och tillbad. När han kom tillbaka hem begärde han fram mat och åt. 21Hans män frågade honom varför han betedde sig så: »Medan pojken ännu levde fastade du och grät. Men nu när han är död stiger du upp och äter!« 22David svarade: »Så länge pojken ännu var vid liv fastade jag och grät, för jag sade mig: Vem vet, kanske Herren har förbarmande med mig och låter pojken leva. 23Men nu när han är död, varför skulle jag fasta då? Jag kan ju ändå inte få honom tillbaka. En gång går jag till honom, men han kommer aldrig åter till mig.«
24David tröstade sin hustru Batseba, han gick till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav pojken för Herrens skull namnet Jedidjah, Herrens älskade.
Rabba i Ammon erövras
26Joav angrep Rabba i Ammon och intog kungastaden. 27»Jag har anfallit Rabba och tagit vattenstaden«, rapporterade han till David. 28»Samla nu den övriga hären och belägra staden och intag den, så att det inte blir jag som gör det och mitt namn som förknippas med den.« 29Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba. Han angrep staden och intog den.
30David tog kronan från huvudet på Milkom. Den var av guld och ädla stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes nu på Davids huvud. Han förde bort ett ofantligt byte från staden 31och tvingade ut invånarna att arbeta med sågar, järnhackor och järnyxor, och somliga satte han att slå tegel. På samma sätt behandlade han alla ammonitiska städer. Sedan återvände han med hären till Jerusalem.
