Stefanos tal
1Översteprästen frågade: »Är detta sant?« 2Stefanos svarade: »Bröder och fäder, lyssna på mig. Härlighetens Gud visade sig för vår fader Abraham, som då bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran, 3och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. 4Då lämnade Abraham Kaldeen och bosatte sig i Harran. När hans far var död lät Gud honom flytta vidare till det land där ni nu bor. 5Han gav honom ingen mark, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han skulle få landet som sin egendom, han och hans ättlingar, fast han ännu inte hade några barn. 6Detta är vad Gud sade: Hans ättlingar skall bo som främlingar i ett land som inte är deras och vara slavar och förtryckas i fyrahundra år. 7Men det folk vars slavar de blir skall jag döma, sade Gud, och därefter skall de dra ut ur landet och dyrka mig på denna plats. 8Och han upprättade med Abraham det förbund som har omskärelsen som tecken. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob och Jakob till de tolv stamfäderna.
9Stamfäderna greps av avund mot Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10och hjälpte honom ur alla svårigheter. Han gav honom vishet och lät honom komma i gunst hos farao, den egyptiske kungen, och denne satte honom att styra Egypten och sköta hans förvaltning. 11Emellertid drabbades hela Egypten och Kanaan av hungersnöd och svåra lidanden, och våra fäder kunde inte skaffa sig mat. 12Men Jakob fick höra att det fanns brödsäd i Egypten och skickade dit våra fäder, först en gång och sedan en gång till. 13Andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick reda på hans släkt. 14Josef sände då bud efter sin far Jakob och hela hans familj på sjuttiofem personer, 15och Jakob drog ner till Egypten. När han och våra fäder hade dött 16fördes de till Shekem och lades i den grav som Abraham hade köpt av Hamors söner i Shekem mot betalning i silver.
17Tiden närmade sig då Guds löfte till Abraham skulle uppfyllas, och israeliterna blev ett stort och talrikt folk i Egypten. 18Men då uppsteg en ny kung på Egyptens tron, en som ingenting visste om Josef. 19Han gick fram med list mot vårt folk, förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut de nyfödda, så att de inte skulle överleva. 20Då föddes Mose, och han var ett sällsynt vackert barn. Under tre månader sköttes han i sin fars hus. 21Sedan sattes han ut, men faraos dotter tog upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22Mose blev grundligt insatt i den egyptiska visdomen och uppträdde med kraft i både ord och handling.
23När han var fyrtio år föddes den tanken hos honom att han skulle besöka sina bröder, israeliterna. 24När han då fick se hur en av dem blev misshandlad skyndade han till hans hjälp och gav honom upprättelse genom att slå ihjäl egyptern. 25Han trodde att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom honom, men det gjorde de inte. 26Nästa dag kom han dit just som ett par av dem hade råkat i gräl. Han försökte försona dem och sade: ’Ni är ju bröder, varför gör ni varandra illa?’ 27Men den som hade angripit sin landsman stötte undan Mose och sade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28Tänker du döda mig som du dödade egyptern i går?’ 29Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjan, där han blev far till två söner.
30När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i en brinnande törnbuske. 31Mose häpnade över synen, och när han gick fram för att se efter vad det var hördes Herrens röst: 32Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då darrade Mose av skräck och vågade inte se efter. 33Men Herren sade till honom: Ta av dig dina skor, ty platsen där du står är helig mark. 34Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, jag har hört deras suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Kom, jag skall sända dig till Egypten.
35Denne Mose som de hade avvisat med orden: Vem har satt dig till ledare och domare? honom sände Gud att vara både ledare och befriare när han lät ängeln visa sig för honom i törnbusken. 36Det var Mose som ledde deras uttåg och som gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. 37Det var Mose som sade till israeliterna: En profet lik mig skall Gud låta stå upp ur era bröders led. 38Det var han som i folkförsamlingen i öknen förmedlade till våra fäder det som ängeln talade till honom på Sinai. Han tog emot levande ord för att ge dem vidare till oss. 39Men våra fäder ville inte lyda honom utan stötte honom ifrån sig. De önskade sig tillbaka till Egypten 40och sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss. Ty vad som har hänt denne Mose som har fört oss ut ur Egypten, det vet vi inte. 41Under den här tiden gjorde de en kalv och bar fram offer åt avguden och höll fest i glädje över sina händers verk. 42Men Gud vände sig bort och lät dem dyrka den himmelska hären, som det står i profetboken: Varken slaktoffer eller andra offer frambar ni åt mig under de fyrtio åren i öknen, ni som är Israels folk. 43Ni bar med er Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni gjort för att tillbe. Därför skall jag fördriva er till landet bortom Babylon.
44I öknen hade våra fäder förbundstecknets tält, inrättat så som den som talade med Mose hade bestämt, nämligen efter den förebild Mose fick se. 45Och fäderna tog det i arv och förde det hit under Josua, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för våra fäder. Här stod det till Davids tid, 46och David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud. 47Men Salomo byggde ett hus åt honom. 48Den Högste bor dock inte i något som är byggt av människohand. Som profeten säger:
49Himlen är min tron,
jorden min fotapall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren,
var skulle min viloplats vara?
50Har inte mina händer gjort allt detta?
51Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. 52Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, 53ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.«
Stefanos stenas
54När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. 55Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, 56och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.« 57Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång 58och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. 59Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.« 60Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han.
