Herren gör slut på sitt folks förnedring
Herre, du är min Gud,
jag vill lova dig och prisa ditt namn.
Du har utfört dina allvisa planer,
dina löften från fordom står orubbligt fast.
Du har gjort en stenhög av staden,
en ruin av fästningen.
Främlingarnas borg är förstörd
och skall aldrig mer byggas upp.
Därför skall starka folk ära dig,
grymma hedningar frukta dig.
Du blev en tillflykt för den svage,
en tillflykt för den fattige i hans nöd,
skydd mot slagregn, skugga i hetta.
Våldsmännens raseri är som ett iskallt slagregn
och som hettan i öknen.
Du gör slut på främlingarnas larm
och tystar våldsmännens sång.
Herren Sebaot skall på detta berg
hålla gästabud för alla folk,
ett gästabud med feta rätter och starkt vin,
med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.
På detta berg skall han utplåna
den slöja som höljer alla folk,
det dok som skyler alla folkslag.
Han skall utplåna döden för alltid.
Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder
och göra slut på sitt folks förnedring
överallt på jorden.
Herren har talat.
Den dagen skall man säga:
Se, detta är vår Gud,
den räddare vi hoppades på.
Detta är Herren som vi hoppades på,
låt oss jubla av glädje,
han kom till vår räddning.
Herren håller sin hand över detta berg.
Moab skall trampas ner
som halm i en dyngpöl.
Där skall han sträcka ut sina armar
som simmaren gör.
Herren skall kväsa hans stolthet.
[---]
Han bryter ner dina höga fästningsmurar,
störtar dem till marken,
förvandlar dem till grus.
