Lukas 9

₁Han kallade samman de tolv och gav dem makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar. ₂Och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och göra de sjuka friska. ₃Han sade till dem: »Ta inte med er något på vägen, ingen stav eller påse, inte bröd eller pengar och inte mer än en enda skjorta. ₄Har ni kommit till ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. ₅Och är det någon stad där man inte tar emot er, så gå därifrån och skaka bort dess damm från era fötter. Det skall vittna mot dem.« ₆Och de gav sig i väg och gick från by till by, och överallt förkunnade de evangeliet och botade sjuka.

₇Tetrarken Herodes fick höra berättas om dessa händelser, och han visste inte vad han skulle tro. Några påstod nämligen att Johannes hade uppväckts från de döda, ₈några att Elia visade sig och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått. ₉Herodes sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem är då han som jag hör allt detta om?« Och han försökte få träffa honom.

₁₀Apostlarna kom tillbaka och berättade för Jesus om allt de hade gjort. Han tog dem med sig och drog sig undan till en stad som heter Betsaida. ₁₁Men folket fick reda på det och följde efter. Då lät han dem komma och talade till dem om Guds rike, och han botade alla som behövde hjälp. ₁₂När det led mot kvällen vände sig de tolv till honom och sade: »Låt folket ge sig av, så att de kan gå till byarna och gårdarna här omkring och skaffa sig tak över huvudet och få något att äta. Här är vi ju ute i ödemarken.« ₁₃Han svarade: »Ge dem något att äta, ni själva.« De sade: »Vi har inte mer än fem bröd och två fiskar – om vi nu inte skall gå och köpa mat åt alla de här människorna.« ₁₄Det var omkring fem tusen män. Men han sade till lärjungarna: »Låt dem slå sig ner i grupper om femtio.« ₁₅De gjorde som han sade och lät alla slå sig ner. ₁₆Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen över dem. Sedan bröt han dem och gav till lärjungarna för att de skulle dela ut till folket. ₁₇Alla åt och blev mätta, och de överblivna bitarna samlades ihop; det blev tolv korgar.

₁₈En gång när han hade dragit sig undan för att be och lärjungarna var med honom frågade han dem: »Vem säger folket att jag är?« ₁₉De svarade: »Johannes döparen, men somliga säger Elia och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått.« – ₂₀»Och ni«, frågade han, »vem säger ni att jag är?« Petrus svarade: »Guds Messias.« ₂₁Han förbjöd dem strängt att tala om det för någon ₂₂och sade: »Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen.«

₂₃Och han sade till alla: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. ₂₄Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. ₂₅Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv? ₂₆Den som skäms för mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för när han kommer i sin och sin faders och de heliga änglarnas härlighet. ₂₇Jag försäkrar er: några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike.«

₂₈Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. ₂₉Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. ₃₀Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia ₃₁som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. ₃₂Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. ₃₃När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: »Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia« – han visste inte vad han sade. ₃₄Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. ₃₅En röst hördes ur molnet: »Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom«, ₃₆och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.

₃₇När de följande dag kom ner från berget, möttes han av en stor skara människor. ₃₈Och en man ur hopen ropade: »Mästare, jag ber dig, hjälp min son, den ende jag har. ₃₉En ande hugger tag i honom så att han skriker till, och den sliter i honom så att fradgan står ur munnen. När anden äntligen ger sig av har den nästan gjort slut på honom. ₄₀Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte.« ₄₁Jesus svarade: »Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er och stå ut med er? Kom hit med din son.« ₄₂Medan pojken ännu var på väg fram kastade demonen honom till marken och slet och ryckte i honom. Jesus hutade åt den orena anden och botade pojken och lämnade honom tillbaka till hans far. ₄₃Alla överväldigades av Guds storhet.

Medan folket häpnade över allt som han gjorde sade han till lärjungarna: ₄₄»Lyssna noga på vad jag nu säger till er: Människosonen skall överlämnas i människors händer.« ₄₅Men de förstod inte vad han menade, det var fördolt för dem för att de inte skulle fatta det, och de vågade inte fråga honom vad det betydde.

₄₆De började undra vem som var den störste av dem. ₄₇Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig ₄₈och sade till dem: »Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.«

₄₉Johannes sade: »Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn och försökte hindra honom, eftersom han inte följde dig som vi.« ₅₀Men Jesus sade till Johannes: »Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er.«

₅₁När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem, ₅₂och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. ₅₃Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. ₅₄Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: »Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?« ₅₅Men han vände sig om och tillrättavisade dem, ₅₆och de fortsatte till en annan by.

₅₇När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: »Jag skall följa dig vart du än går.« ₅₈Jesus svarade: »Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.« ₅₉Till en annan sade han: »Följ mig!« Men mannen svarade: »Herre, låt mig först gå och begrava min far.« ₆₀Då sade Jesus: »Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.« ₆₁En annan man sade: »Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.« ₆₂Jesus svarade: »Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.«