Markus 4

₁Sedan började han undervisa vid sjön igen. Massor av folk samlades kring honom, och därför steg han i en båt och satt i den ute på vattnet medan folket stod på stranden. ₂Han undervisade dem med många liknelser, och i sin undervisning sade han: ₃»Hör! En man gick ut för att så. ₄När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. ₅En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. ₆Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. ₇En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det, och det gav ingen skörd. ₈Men en del föll i den goda jorden, det kom upp och växte och gav skörd. Det gav trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt igen.« ₉Och han sade: »Hör, du som har öron att höra med.«

₁₀När han blev ensam med de tolv och de andra som var med honom frågade de honom om liknelserna. ₁₁Han sade: »Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, ₁₂för att de skall semed sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse.«

₁₃Och han sade till dem: »Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då alls kunna fatta några liknelser? ₁₄Vad mannen sår är ordet. ₁₅Vägkanten, det är de hos vilka ordet blir sått men som knappt har hört det förrän Satan kommer och tar bort ordet som har såtts i dem. ₁₆De som får sådden på de steniga ställena, det är de som tar emot ordet med glädje när de hör det ₁₇men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktiga; blir det sedan lidanden och förföljelser för ordets skull kommer de genast på fall. ₁₈Hos andra har sådden fallit bland tistlarna. Det är de som hör ordet, ₁₉men världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär tränger in och kväver ordet, så att det inte ger någon skörd. ₂₀Men de som har tagit emot sådden i den goda jorden, det är sådana som hör ordet och tar det till sig och bär frukt trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt.«

₂₁Och han sade till dem: »Inte tas lampan fram för att ställas under sädesmåttet eller under bänken. Den sätts på hållaren. ₂₂Det finns ingenting dolt som inte skall dras fram och ingenting undangömt som inte skall komma till synes. ₂₃Hör, du som har öron att höra med.«

₂₆Och han sade: »Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. ₂₇Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. ₂₈Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. ₂₉Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.«

₃₀Och han sade: »Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? ₃₁Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, ₃₂men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.« ₃₃Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. ₃₄Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt.

₃₅På kvällen samma dag sade han till dem: »Låt oss fara över till andra sidan.« ₃₆De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. ₃₇Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. ₃₈Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: »Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?« ₃₉Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: »Tig! Håll tyst!« Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. ₄₀Och han sade till dem: »Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?« ₄₁Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: »Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.«