Som snö om sommaren och regn vid skörden,
lika illa passar ära för dåren.
Som den flaxande sparven, som svalan i flykt
är en grundlös förbannelse som far förbi.
Piska åt hästen, betsel åt åsnan
och ris åt dårens rygg!
Svara inte dåren på hans eget dumma sätt,
då kan du själv bli likadan.
Svara dåren på hans eget dumma sätt,
annars kan han tro att han är klok.
Den som sänder bud med en dåre
hugger benen av sig och utmanar olyckan.
Kraftlösa som den lames ben
blir ordspråk i dårens mun.
Som att binda fast stenen i slungan
är det att ge dåren ära.
Som en törntagg i handen på den druckne
blir ordspråk i dårens mun.
En skytt som sårar alla som går förbi
är den som lejer dåren och drinkaren.
Hunden vänder om till sin spya,
och dåren gör om sin dumhet.
Ser du en man som tror att han är klok –
det är mer hopp om dåren än om honom.
Den late säger: »Det är ett vilddjur på vägen,
det är ett lejon på gatan!«
Dörren vänder sig på gångjärnet,
den late vänder sig på sängen.
Den late sticker handen i skålen
men orkar inte föra den till munnen.
Den late tror att han är klokare
än sju som ger vettiga svar.
Som att dra en hund i örat
är det att brusa upp vid andras gräl.
Lik en galning som skickar i väg
bränder och pilar och död
är den som lurar sin vän
och sedan säger: Jag skämtade bara!
När veden är slut slocknar elden,
när baktalaren gått dör grälet ut.
Kol för glöden, ved för elden
och en grälmakare för att striden skall flamma.
Baktalarens ord är som läckerheter,
de slinker ner i människans inre.
Som glasyr över lera
är smicker på tungan och ondska i hjärtat.
Ovännen har hycklande ord på läpparna,
i sitt inre gömmer han svek.
Han talar så vackert, men tro honom inte!
Sjufaldig vidrighet finns i hans hjärta.
Han kan förställa sig och dölja sitt hat,
men hans ondska skall bli uppenbar för alla.
Den som gräver en grop faller själv däri,
den som vältrar upp en sten får den över sig.
Lögnaren hatar dem han skadar,
smickraren vållar fördärv.
