Israel och Guds löften
1Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det, 2ty jag är fylld av sorg och mitt hjärta plågas ständigt. 3Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder. 4De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, 5de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen.
6Det är inte så att Guds ord har visat sig felaktigt, ty Israel är inte alla som kommer från Israel, 7och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Det heter ju: Det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare, 8det vill säga: inte alla de barn som han blev upphov till är barn som Gud har gett honom; det är löftets barn som räknas som hans efterkommande. 9Ty detta ord var ett löfte: Jag kommer tillbaka nästa år vid den här tiden, och då skall Sara ha en son. 10Likadant var det när Rebecka hade blivit havande med två barn genom en och samme man, vår fader Isak. 11Innan de var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast 12och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. 13Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.
14Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. 15Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. 16Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. 17Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. 18Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.
Guds frihet i valet av folk
19Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. 20Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? 21Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? 22Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? 23Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet? 24Till att vara sådana har han kallat oss, vare sig vi är judar eller hedningar. 25Så heter det också hos Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som inte var älskad skall jag kalla min älskade, 26och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens söner. 27Och Jesaja utropar om Israel: Om än Israels söner är talrika som havets sand, skall bara en rest bli räddad; 28snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden. 29Likaså har Jesaja sagt: Hade inte Herren Sebaot sparat några av våra efterkommande, då hade vi blivit som Sodom, Gomorra skulle vi likna.
30Vad innebär nu detta? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, har vunnit rättfärdighet, men en rättfärdighet som bygger på tro. 31Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, kom inte fram till den lagen. 32Varför? Därför att de inte höll sig till tron utan ville hålla sig till gärningarna. De snubblade över den stötesten 33som skriften talar om: Se, i Sion lägger jag en sten som man snavar på, en klippa som man stöter emot. Men den som tror på den skall inte stå där med skam.
