Psalm 39
1För körledaren. En psalm av David.
2Jag tänkte: Jag skall ta mig i akt
och inte synda med min tunga,
jag skall sätta lås för min mun,
så länge gudlösa är inom hörhåll.
3Så höll jag mig tyst och blev stum,
jag teg, men till ingen nytta.
Min plåga blev bitter,
4hjärtat brände i mitt bröst,
jag stönade, det brann som eld.
Jag kunde inte tiga.
5Herre, lär mig inse att jag skall dö
och hur få mina tillmätta dagar är,
inse att jag är förgänglig.
6En handfull dagar är allt du ger mig,
för dig är min livstid ett intet.
Bara en vindfläkt är människan,
7som en skuggbild vandrar hon kring.
Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar,
hon vet inte vems de en gång skall bli.
8Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
9Befria mig från alla mina synder,
låt mig slippa bli smädad för dårskap.
10Jag tiger och öppnar inte min mun
– det är ju du som låtit detta ske.
11Ta bort den plåga du lagt på mig!
Jag förgås under slagen av din hand.
12Du tuktar och straffar en man för hans synd,
likt malen förtär du allt han har kärt.
Bara en vindfläkt är människan.
13Herre, hör min bön och lyssna till mitt rop,
tig inte när jag gråter!
Ty en tid är jag gäst hos dig,
en främling som alla mina fäder.
14Vänd bort din blick, så kan jag glädjas
innan jag går bort och inte mer finns till.
