Tröst åt det sörjande Jerusalem
5Fatta mod, mitt folk, du som räddar Israel undan glömskan. 6Det var inte för att utplånas som ni blev sålda åt hednafolken; ni prisgavs åt fienderna därför att ni hade väckt Guds vrede. 7Ty ni väckte er skapares förbittring när ni offrade till demoner i stället för till Gud, 8och ni glömde den evige Guden, som hade fött upp er, och Jerusalem, som hade vårdat er, vållade ni sorg. 9Ty hon såg hur Guds vrede drabbade er, och hon sade:
Sions grannkvinnor, lyssna!
Gud har lagt på mig en stor sorg.
10Jag har sett mina söners och döttrars fångenskap,
som den Evige har lagt på dem.
11Med glädje födde jag upp dem,
men jag fick skiljas från dem med jämmer och sorg.
12Må ingen visa skadeglädje mot mig,
en änka som har mist så många.
Jag är övergiven, ty mina barn har syndat:
de avföll från Guds lag
13och erkände inte hans stadgar,
de gick inte Guds buds vägar
och följde inte fostrans stigar,
som leder till hans rättfärdighet.
14Sions grannkvinnor, kom!
Tänk på mina söners och döttrars fångenskap,
som den Evige har lagt på dem.
15Han sände mot dem ett folk från fjärran,
ett grymt folk med ett främmande språk,
som inte tog hänsyn till de gamla
och inte skonade barnen.
16De förde bort änkans älskade söner,
de tog ifrån den ensamma hennes döttrar.
17Hur skulle jag kunna hjälpa er?
18Han som har lagt olyckorna på er,
han skall rycka er ur era fienders hand.
19Gå, mina barn, gå, jag har blivit övergiven.
20Jag har klätt av mig medgångens dräkt
och klätt mig i den bönfallandes säcktyg:
jag skall ropa till den Evige så länge min tid varar.
21Fatta mod, mina barn, och ropa till Gud,
så skall han befria er från era herrar
och rycka er ur fiendens hand.
22Ty jag hoppas att den Evige skall rädda er,
den Helige har låtit mig glädjas
över den barmhärtighet han snart skall visa er,
er räddare som lever i evighet.
23Med sorg och jämmer skildes jag från er,
men Gud skall låta mig få er tillbaka
med glädje och lycka för evigt.
24Nu har Sions grannkvinnor sett er fångenskap,
men snart får de se er räddning komma från Gud
med den Eviges stora glans och härlighet.
25Härda ut, mina barn, under Guds vrede.
Din fiende har jagat dig,
men du skall snart få se hans undergång
och sätta foten på hans nacke.
26Mina klena små fick gå steniga stigar,
de fördes bort som boskap av plundrande fiender.
27Men fatta mod, mina barn, och ropa till Gud;
han som lät olyckan komma har inte glömt er.
28Ert sinne gick på villovägar bort från Gud –
vänd nu om och sök honom med tiofaldig iver.
29Ty han som har lagt olyckorna på er
skall sända er räddningen och den eviga glädjen.
