2»Bege dig till Nineve, den stora staden, och håll en straffpredikan. Jag har fått ögonen på ondskan där.« 3Och Jona gav sig i väg, men för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han vandrade ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle till Tarshish. Han betalade för resan och gick ombord för att följa med till Tarshish, bort från Herren.
Stormen
4Herren sände en stark vind över havet. Det blåste upp en svår storm, och skeppet var nära att brytas sönder. 5Sjömännen greps av fruktan och ropade var och en till sin gud. För att minska faran kastade de lasten överbord.
Jona hade gått ner under däck och fallit i djup sömn. 6Kaptenen kom ner till honom och sade: »Hur kan du ligga och sova? Upp med dig och åkalla din gud! Kanske den guden tänker på oss så att vi inte går under.«
7Nu sade några: »Vi kastar lott, så att vi får reda på vem som är skuld till detta onda.« De kastade lott, och lotten föll på Jona. 8Då sade de till honom: »Tala om för oss vad du är ute i för ärende! Var kommer du ifrån? Vilket land är du ifrån? Vilket folk tillhör du?« – 9»Jag är hebré«, svarade han, »jag dyrkar Herren, himlens Gud, han som har gjort både hav och land.« 10Männen greps av stark fruktan och ropade: »Vad har du gjort?« När männen fick reda på att han var på flykt bort från Herren – det berättade han för dem – 11frågade de: »Vad skall vi göra med dig för att få havet att lugna sig?« Ty stormen bara tilltog i styrka. 12Han svarade: »Kasta mig överbord, så lugnar sig havet. Jag vet att jag är skuld till att ni har drabbats av den här fruktansvärda stormen.« 13Männen började i stället ro för att nå land igen, men det gick inte: stormen bara tilltog i styrka. 14Då ropade de till Herren: »Herre, låt oss inte gå under för att vi tar den här mannens liv. Döm oss inte om vi dödar en oskyldig. Du, Herre, ville ju att allt detta skulle ske.«
15De tog Jona och kastade honom överbord, och havet upphörde att rasa. 16Då greps männen av stark fruktan för Herren, de offrade åt honom och gav löften.
