2När han lyfte blicken såg han israeliterna lägrade stam vid stam. Då kom Guds ande över honom, 3och han sjöng sin siarsång:
Så talar Bileam, Beors son,
så talar mannen med det skarpa ögat,
4så talar han som hör Guds ord,
som äger kunskap om den Högste
och skådar den Väldige i syner –
han segnar ner, hans ögon öppnas:
5Sköna är dina tält, Jakob,
dina boningar, Israel!
6De sträcker sig vida, som gröna dalar,
de liknar trädgårdar vid en flod,
aloeträd som Herren planterat,
cedrar som växer vid vatten.
7Folkslag skall bäva för Israels makt,
hans arm skall betvinga många folk.
Hans kung skall bli större än Agag,
hans välde växa i makt och ära.
8Gud har fört honom ut ur Egypten,
hans styrka är som vildoxens horn.
Han skall sluka fientliga folk,
knäcka deras ben, krossa förtryckarna.
9Han har lagt sig till ro, han vilar likt ett lejon,
ett lejon som ingen vågar störa.
Välsignad den som välsignar dig,
förbannad den som förbannar dig.
10Balak blev rasande, knöt händerna mot Bileam och sade: »Jag kallade hit dig för att du skulle förbanna mina fiender, men nu har du välsignat dem tre gånger. 11Ge dig i väg hem! Jag lovade att löna dig rikligt, men Herren har berövat dig lönen.« 12Bileam svarade honom: »Men jag sade ju till sändebuden som du skickade: 13’Även om Balak ger mig allt silver och guld som finns i hans palats kan jag inte trotsa Herrens befallning och göra något på eget bevåg, vare sig gott eller ont.’ Vad Herren säger, det måste jag säga. 14Nu går jag hem till mitt eget folk. Men först vill jag låta dig veta vad detta folk skall göra med ditt folk i kommande dagar.« 15Och han sjöng sin siarsång:
Så talar Bileam, Beors son,
så talar mannen med det skarpa ögat,
16så talar han som hör Guds ord,
som äger kunskap om den Högste
och skådar den Väldige i syner –
han segnar ner, hans ögon öppnas:
17Jag ser honom – men inte nu,
jag skådar honom – men inte nära.
En stjärna stiger fram ur Jakob,
en spira höjs i Israel.
Han krossar Moabs tinning,
hjässan på alla ättlingar till Set.
