Jonatan räddar David
1David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och sade: »Vad har jag gjort för ont? Vad är det för brott som din far anklagar mig för, eftersom han vill döda mig?« – 2»Nej, nej«, svarade Jonatan, »du skall inte dö! Min far företar sig aldrig något, stort eller smått, utan att tala om det för mig. Varför skulle han då hemlighålla detta? Det är otänkbart.« 3Men David försäkrade med ed: »Din far vet mycket väl hur fäst du är vid mig. Därför vill han hålla dig utanför det här, så att du slipper oroas. Så sant Herren lever och så sant du själv lever, det är inte mer än ett steg mellan mig och döden.« 4Jonatan sade: »Allt vad du vill skall jag göra för dig.« 5David svarade: »I morgon är det nymånadsfest, och då skulle jag egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig i stället gå och gömma mig ute på fälten tills kvällen kommer. 6Om din far saknar mig, så säger du att jag bad dig om lov att göra ett hastigt besök hemma i Betlehem, eftersom man just firar det årliga offret där för hela släkten. 7Om kungen svarar: ’Bra!’ kan jag vara lugn. Men om han visar vrede, då förstår du att han är fast besluten att röja mig ur vägen. 8Gör detta för mig, din tjänare – du har ju slutit ett förbund med mig inför Herren. Om jag har förbrutit mig är det du som skall döda mig; utlämna mig bara inte till din far.« – 9»Aldrig i livet«, svarade Jonatan. »Om jag märker att min far har bestämt sig för att röja dig ur vägen, så talar jag naturligtvis om det för dig.« 10David frågade: »Vem skall underrätta mig om Saul ger dig ett bryskt svar?« – 11»Kom med mig«, sade Jonatan, och båda gick tillsammans ut på fälten.
12Jonatan sade: »Vid Herren, Israels Gud, i morgon skall jag försöka komma underfund med min fars avsikter. Du skall se att han är vänligt stämd mot dig, men om han inte är det skickar jag bud till dig och varnar dig. 13Vill han ditt fördärv, då må Herren straffa mig, nu och framgent, om jag inte varnar dig, så att du kan fly och sätta dig i säkerhet. Må Herren vara med dig, så som han har varit med min far. 14Så länge jag lever måste du vara barmhärtig mot mig, liksom Herren är barmhärtig, och efter min död 15får du aldrig upphöra att visa barmhärtighet mot min släkt. När Herren utplånar alla Davids fiender från jordens yta 16får Jonatans namn inte utplånas ur Davids släkt. Om så sker, må Herren ta hämnd på David.« 17Så bekräftade Jonatan åter sin kärlek till David med en ed, ty han älskade honom lika högt som sitt eget liv.
18»I morgon är det nymånadsfest«, fortsatte Jonatan, »då märks det att du är borta när din plats står tom. 19Men i övermorgon skall du gå ner till det ställe där du gömde dig förra gången och stanna vid kullen, 20och då kommer jag och skjuter pilar åt det hållet, som om jag sköt till måls. 21Jag skickar en pojke att leta efter pilarna, och om jag då ropar till honom: ’Den ligger längre hitåt, hämta den!’ då kan du komma fram och känna dig lugn, då är det ingen fara å färde, så sant Herren lever. 22Men om jag ropar åt pojken: ’Pilen ligger längre bort!’ då måste du ge dig av, då sänder Herren i väg dig. 23Vad vi har lovat varandra, du och jag, det vakar Herren över för all framtid.« 24Så gömde sig David där ute på fälten.
Nymånadsfesten kom, och kungen slog sig ner för att äta. 25Han satt på sin vanliga plats vid väggen. Jonatan satte sig mitt emot honom och Avner vid sidan om Saul. Men Davids plats stod tom. 26Saul sade ingenting den dagen, han tänkte: »Det har nog hänt honom något så att han är oren. Ja, säkert är han oren.« 27Men då Davids plats stod tom också på andra dagen av festen frågade Saul sin son Jonatan: »Varför har inte Jishajs son kommit till måltiden vare sig i går eller i dag?« 28Jonatan svarade: »David bad mig om lov att gå till Betlehem, 29han sade: Låt mig få gå, vår släkt håller offerfest i staden, och mina bröder vill att jag skall vara med. Om du är min vän, låt mig då slippa i väg, så att jag får träffa mina bröder. – Det är därför han inte har kommit till kungens bord.« 30Då blev Saul rasande och for ut mot Jonatan: »Din horunge! Var det inte det jag visste, att du hänger ihop med den där Jishajs son och drar skam över både dig själv och din slinka till mor. 31Så länge Jishajs son trampar denna jord, så länge blir du aldrig kung i landet. Skicka nu efter honom. Han måste dö.« – 32»Varför skall han dödas?« frågade Jonatan. »Vad har han gjort?« 33Då höjde Saul sitt spjut för att spetsa honom, och nu förstod Jonatan att hans far var fast besluten att döda David. 34I vredesmod rusade han upp och lämnade bordet, och denna andra dag av festen åt han ingenting. Så upprörd var han över Sauls skändliga behandling av David.
35Nästa morgon gick Jonatan ut på fälten, så som han hade avtalat med David. Han hade en liten pojke med sig 36och sade till honom: »Spring och leta rätt på pilarna som jag skjuter!« Pojken sprang, och Jonatan sköt en pil över honom. 37Men när pojken kom fram till den plats där pilen slagit ner ropade Jonatan efter honom: »Den ligger längre bort. 38Skynda dig och spring, stanna inte!« Pojken plockade upp pilen och kom tillbaka med den till sin herre. 39Han anade ingenting, men Jonatan och David visste vad det gällde. 40Sedan lämnade Jonatan sina vapen till pojken och sade åt honom att ta med dem till staden. 41När han gått reste sig David från sitt gömställe vid kullen och föll ner med ansiktet mot jorden och hälsade Jonatan tre gånger. De kysste varandra under tårar, och till slut grät David våldsamt. 42Då sade Jonatan till honom: »Farväl. Vi båda har svurit varandra en ed i Herrens namn: Herren skall vaka över förbundet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för all framtid.« 43Så gick David sin väg medan Jonatan återvände till staden.
