1Då sade Salomo:»Herren har valt att bo i töcknet,
2och jag har byggt dig en furstlig boning,
ett hus där du evigt skall trona.«
Salomo talar till folket
3Kungen vände sig om och välsignade de församlade israeliterna, medan alla stod upp. 4Han sade: »Prisad vare Herren, Israels Gud, som med sina händer har fullbordat det som han med sin mun lovade min far David: 5Alltsedan jag förde mitt folk ut ur Egypten har jag inte bland Israels stammar utvalt någon stad för att i den bygga ett hus, där mitt namn skulle vara, och jag har inte utvalt någon man att vara furste över mitt folk Israel. 6Men nu har jag utvalt Jerusalem för att mitt namn skall vara där, och jag har utvalt David att härska över mitt folk Israel. – 7Min far David hade föresatt sig att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn, 8men Herren sade till honom: Din föresats att bygga ett hus åt mitt namn är god. 9Men det skall inte bli du som bygger huset utan din son, den son som skall födas åt dig. Han skall bygga huset åt mitt namn. – 10Och Herren lät sitt ord gå i fullbordan: jag efterträdde min far David på Israels tron, så som Herren hade lovat, och jag byggde huset åt Herrens, Israels Guds, namn. 11Där inne har jag ställt arken, som innehåller stadgarna till det förbund som Herren slöt med israeliterna.«
Salomos bön
12Inför de församlade israeliterna trädde Salomo fram till Herrens altare och sträckte ut sina händer. 13Salomo hade gjort ett podium av brons och ställt det på förgården; det var fem alnar långt, fem alnar brett och tre alnar högt. Han steg upp på podiet, föll på knä inför de församlade israeliterna, sträckte händerna mot himlen 14och sade: »Herre, Israels Gud, det finns ingen gud som du, varken i himlen eller på jorden. Du står fast vid förbundet och visar godhet mot dina tjänare när de i uppriktig lydnad vandrar dina vägar. 15Du har hållit ditt löfte till din tjänare, min far David, du har i dag med din hand fullbordat det som du med din mun har lovat. 16Uppfyll också, Herre, Israels Gud, detta som du har lovat din tjänare David, min far: att han aldrig skall sakna en ättling som sitter inför dig på Israels tron, om bara hans efterkommande vaktar på sina steg och lever efter din lag, så som han själv gjorde. 17Låt nu ditt löfte till din tjänare David gå i uppfyllelse, Herre, Israels Gud!
18Men kan verkligen Gud bo på jorden bland människorna? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt. 19Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Lyssna på det rop och den bön jag uppsänder, 20och låt din blick dag och natt vila på detta hus, den plats om vilken du sagt att den skall vara hemvist för ditt namn. Hör den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats. 21Hör din tjänare och ditt folk Israel då de åkallar dig, vända mot denna plats; må du själv lyssna på dem i himlen, där du tronar. Hör dem och förlåt!
22Om någon förbryter sig mot en annan och åläggs att fria sig med en ed och svär inför ditt altare i detta tempel, 23hör det då i himlen, grip in och skipa rätt åt dina tjänare. Döm den som är skyldig och ge honom det straff han förtjänar, men frikänn den som är oskyldig och ge honom vad rättvisan kräver.
24Och om ditt folk Israel lider nederlag mot en fiende, eftersom de syndat mot dig, men vänder om och prisar ditt namn, ber till dig i detta hus och ropar om nåd, 25hör det då i himlen och förlåt ditt folk Israel deras synd och låt dem återvända till den mark du gav dem och deras fäder.
26Om himlen är stängd och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de sedan ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och omvänder sig från sin synd när du tuktar dem, 27lyssna då i himlen och förlåt din tjänare och ditt folk Israel deras synd. Lär dem den rätta vägen som de skall vandra, och låt regnet falla över ditt land, som du har gett ditt folk som egendom.
28Om det blir hungersnöd i landet eller pest, om rost och sot härjar eller gräshoppor och larver, om fienden belägrar någon av städerna, ja, vilken sjukdom eller plåga det än är, 29och vilken bön och åkallan som vem det vara må i ditt folk Israel än uppsänder – var och en känner bäst sin egen plåga och smärta – om han då sträcker händerna i bön mot detta hus, 30hör det då i himlen, där du tronar. Förlåt honom och behandla var och en som han förtjänar, du som känner hans tankar – ja, du ensam känner människornas tankar. 31Då skall de frukta dig och följa dina vägar så länge de lever i det land som du gav våra fäder.
32Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt stora namn, din starka hand och din lyftade arm, och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, 33lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.
34Om du sänder ut ditt folk att strida mot sina fiender och de ber till dig, vända mot denna stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn, 35lyssna då i himlen på deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
36Om de syndar mot dig – det finns ju ingen människa som inte syndar – och du vredgas på dem och ger dem i fiendens våld och de förs bort i fångenskap till ett annat land, långt borta eller nära, 37men där borta i fångenskapen ångrar sig och åter ropar till dig: Vi har syndat, vi har gjort orätt och står med skuld inför dig, 38och om de så, i det land där de är fångna, vänder om till dig med uppriktigt hjärta och sinne och ber, vända mot sitt land, det som du gav deras fäder, och mot den stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn, 39lyssna då i himlen, där du tronar, till deras bön och åkallan och skaffa dem rätt. Förlåt ditt folk att de har syndat mot dig. 40Min Gud, öppna dina ögon och öron och hör de böner de ber på denna plats. 41Ja:
Kom, Herre Gud, till din viloplats,
du och din mäktiga ark.
Må dina präster, Herre Gud, vara klädda i seger,
må dina trogna glädjas åt det goda du ger.
42Herre Gud, avvisa inte din smorde,
tänk på den nåd du visat din tjänare David.«
