5 Moseboken 32

₁Lyssna, himmel, när jag talar,

må jorden höra mina ord!

₂Som strömmande regn är min lära,

som daggen faller mina ord,

som skurar över grönska,

som duggregn över gräs.

₃Herrens ära vill jag förkunna.

Prisa vår Guds storhet!

₄Han är vår klippa,

hans verk är utan brist,

hans vägar alltid de rätta.

Han är en trofast Gud, fri från allt ont,

han är rättfärdig och rättvis.

₅Med tiden sveks han av sina barn,

ett falskt och bakslugt släkte.

₆Är det så du lönar Herren,

du vettlösa, dåraktiga folk?

Är han inte din fader och skapare,

han som gjorde dig, som formade dig?

₇Tänk på svunna tider,

framfarna släktens år.

Fråga din far, han kan berätta,

de gamla, de vet att förklara.

₈När den Högste gav land åt folken

och skilde dem från varandra,

när han fördelade deras områden

efter gudasönernas antal,

₉då blev Jakob Herrens andel,

Israel hans arv och egendom.

₁₀Han fann honom i öknen,

i den ödsliga, ylande ödemarken.

Han gav honom värn och vård,

skyddade honom som sin ögonsten.

₁₁Som en örn lockar ungarna ur redet

och sedan svävar över dem,

så bredde han ut sina vingar

och bar honom på sin rygg.

₁₂Herren ensam visade vägen,

ingen annan, främmande gud.

₁₃Han förde honom fram över landets höjder

och lät honom äta av åkerns gröda,

mättade honom med honung från bergen,

olja från flinthårda klippan,

₁₄grädde från korna, mjölk från fåren,

fett från lammen,

baggar och bockar från Bashan

och det allra finaste vete.

Druvans blod blev ditt vin.

Jakob åt och blev mätt.

₁₅Men när Jeshurun blev fet slog han bakut –

du blev fet, du blev tjock och stinn.

Han övergav Gud, sin skapare,

förkastade sin räddande klippa.

₁₆De retade hans svartsjuka med främmande gudar,

de väckte hans vrede med vidrigheter.

₁₇De offrade åt demoner som inte är gudar,

åt gudar som var okända för dem,

nya gudar som nyss hade kommit,

obekanta för era fäder.

₁₈Klippan, ditt ursprung, försummade du,

du glömde den Gud som gav dig liv.

₁₉I vrede över vad han såg

förkastade Herren sina söner och döttrar.

₂₀Han sade: »Jag skall dölja mitt ansikte,

jag vill se hur det går för dem då,

för detta svekfulla släkte,

barn som ingen kan lita på.

₂₁De retade mig med gudar som inte är gudar,

väckte min vrede med sina beläten.

Jag skall reta dem med ett folk som inte är ett folk,

väcka deras vrede med vettvillingar.

₂₂Min vrede har tänt en eld,

en eld som tränger till dödsrikets djup.

Den förtär jorden och dess gröda,

bränner bergen ända till grunden.

₂₃Jag skall överhopa dem med olyckor,

skjuta alla mina pilar mot dem.

₂₄De skall förtvina av hunger,

förtäras av pest och pinande farsot.

Jag släpper lös rovdjur med vassa tänder

och krälande, giftiga ormar.

₂₅Ute skall svärdet härja,

inomhus skräcken,

bland ynglingar och flickor,

spädbarn och grånade män.

₂₆Jag skulle vilja krossa dem

och utplåna minnet av dem,

₂₇men jag fruktar fiendens hån,

att motståndarna skulle ta miste

och tro att det var deras egen styrka

och inte Herren som gjorde det.«

₂₈Det är ett folk som inte lyder råd,

ett folk som saknar insikt.

₂₉Om de vore förståndiga,

skulle de begripa det som skett

och inse vad som väntar dem.

₃₀Hur kan en man slå tusen på flykten

eller två jaga bort tio tusen,

om inte Herren hade sålt dem,

deras klippa hade utlämnat dem?

₃₁Våra fienders klippa är inte som vår,

om detta kan de själva döma.

₃₂Deras vinstock kommer från Sodom

och har vuxit på Gomorras terrasser.

Deras druvor är giftiga druvor,

klasar med bitter smak.

₃₃Deras vin är ormgift,

kobrors frätande etter.

₃₄»Allt har jag sparat hos mig,

det är förseglat i mina förråd,

₃₅tills vedergällningens dag är inne,

hämndens dag, då de vacklar.

Deras olycksdag är nära,

det som väntar dem kommer snart.«

₃₆Ja, Herren skaffar rätt åt sitt folk

och förbarmar sig över sina tjänare,

då han ser att de inte orkar mer,

att det är ute med hög som låg.

₃₇Då frågar han: »Var är deras gudar,

klippan som var deras tillflykt,

₃₈de som åt fettet vid deras slaktoffer

och drack vinet vid deras dryckesoffer?

Må de gripa in och hjälpa er,

låt dem ge er skydd!

₃₉Vet att jag är Gud,

jag och ingen annan.

Det är jag som ger död och liv,

jag som sårar och läker,

ingen kan rycka något ur min hand.

₄₀Jag lyfter handen mot himlen

och säger: Så sant jag lever i evighet

₄₁skall jag vässa mitt blixtrande svärd

och gripa mitt koger.

Jag skall hämnas på mina fiender

och straffa alla som hatar mig.

₄₂Mina pilar skall berusas av blod,

av blod från fallna och fångar,

mitt svärd skall äta köttet

av fiendens trotsiga ledare.«

₄₃Så jubla, du himmel, med hans folk,

och hylla honom, alla gudar,

ty han hämnar sina söners blod,

han tar hämnd på sina fiender

och straffar sina motståndare.

Han renar landet åt sitt folk.