Lita inte på din rättfärdighet
1Hör, Israel! Du går nu över Jordan för att besegra folk som är större och mäktigare än du, besegra stora städer med skyhöga murar 2och besegra anakiterna, detta stora och högväxta folk som du känner till och om vilket det sägs: »Vem kan hålla stånd mot anakiterna?« 3Var nu förvissad om att Herren, din Gud, själv går före dig som en förtärande eld. Han skall förgöra dem, han skall låta dem kuvas av dig. Du skall fördriva dem och genast göra slut på dem, så som Herren har lovat dig.
4När Herren, din Gud, jagar undan dem för dig får du inte tro att det är på grund av din rättfärdighet som Herren låter dig komma till detta land och ta det i besittning. Nej, det är de andra folkens ondska som gör att Herren driver undan dem för dig. 5Det är inte därför att du är rättfärdig och redlig som du får komma till deras land och ta det i besittning, utan det är på grund av deras ondska som Herren, din Gud, driver undan dessa folk för dig och därför att han vill hålla sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. 6Du skall veta att det inte är på grund av din rättfärdighet som Herren, din Gud, ger dig detta rika land att ta i besittning, ty du är ett styvnackat folk.
Guldkalven och Moses bön för folket
7Glöm aldrig, minns hur du i öknen väckte Herrens, din Guds, vrede! Ända från den dag du drog ut ur Egypten tills ni kom hit har ni varit trotsiga mot Herren. 8Vid Horeb väckte ni Herrens vrede. Han blev så förbittrad på er att han var beredd att utplåna er. 9När jag hade gått upp på berget för att ta emot stentavlorna, tavlorna som bekräftade förbundet Herren slöt med er, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. 10Herren gav mig de två stentavlorna, på vilka Gud med sitt finger hade skrivit alla de ord han uttalade när ni var församlade vid berget och Herren talade till er ur elden. 11Efter fyrtio dagar och fyrtio nätter gav Herren mig de två stentavlorna, förbundstavlorna.
12Och Herren sade till mig: »Skynda dig ner härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har gjort något förfärligt. De har redan lämnat den väg som jag har befallt dem att gå, de har gjort sig ett gjutet beläte.« 13Herren fortsatte: »Jag ser att detta är ett styvnackat folk. 14Lämna mig nu, så skall jag förgöra dem och utplåna deras namn från jorden. Men av dig skall jag göra ett mäktigare och större folk än detta.«
15Jag gick ner från det brinnande berget med de två förbundstavlorna i händerna. 16Jag fick se att ni hade syndat mot Herren, er Gud, att ni hade gjort er en gjuten tjurkalv och redan lämnat den väg som Herren befallt er att gå. 17Med båda händerna tog jag de två tavlorna, kastade dem ifrån mig och slog dem i stycken i er åsyn. 18Sedan föll jag ner inför Herren och låg liksom förut så i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka, på grund av den stora synd ni begick när ni gjorde det som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. 19Ty jag darrade inför Herrens glödande vrede, som rasade mot er och hotade att utplåna er. Men Herren lyssnade till mig också denna gång. 20Också på Aron var Herren så förbittrad att han ville förgöra honom. Därför bad jag samtidigt även för Aron. 21Synden ni hade gjort, tjurkalven, tog jag och brände, jag slog den i stycken och malde den grundligt till fint stoft. Stoftet strödde jag i bäcken som rann ner från berget.
22Även vid Tavera, vid Massa och vid Kivrot Hattaava väckte ni Herrens vrede. 23Likadant var det när Herren ville sända ut er från Kadesh Barnea och sade: »Tåga upp till det land jag har gett er och ta det i besittning!« Då trotsade ni Herrens, er Guds, befallning; ni litade inte på honom och lydde honom inte. 24Så länge jag har känt er har ni varit trotsiga mot Herren.
25Jag föll alltså ner inför Herren och låg så i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ty Herren hade hotat att utplåna er. 26Jag bad till Herren: »Herre, min Gud, förgör inte ditt folk, din egendom, som du i din storhet har befriat och fört ut ur Egypten med stark hand. 27Tänk på dina tjänare, på Abraham, Isak och Jakob, och bry dig inte om detta folks halsstarrighet, ondska och synd. 28Annars säger man i landet du förde ut oss från: ’Herren förmådde inte föra dem in i det land han hade lovat dem, han hatade dem och drev dem därför ut att dö i öknen.’ 29Men de är ditt folk och din egendom, dessa som du förde ut med din stora kraft och lyftade arm.«
