1Vem är som den vise,
vem förstår att tyda tingen?
Vishet får människans ansikte att lysa,
mildrar hennes hårda uppsyn.
2/3 Lyd kungens befallningar,
svär ingen förhastad ed inför Gud.
Kungen gör vad han behagar,
lämna honom därför i fred
och driv inte en dålig sak.
4Kungens ord är lag,
till honom kan ingen säga: »Vad gör du?«
5Den som lyder hans befallning råkar inte illa ut.
Den vise vet när man bör handla och hur.
6För allting finns det en tid och ett sätt.
Det onda vilar tungt på människan.
7Hon vet inte vad som skall hända,
vem kan säga henne vad som skall ske?
8Ingen har makt över vinden,
ingen kan hejda vinden.
Ingen råder över dagen för sin död,
ingen slipper undan i striden.
Ondskan räddar aldrig sin man.
9Allt detta såg jag när jag betraktade vad som sker under solen, i en tid då människa har makt över människa, till hennes olycka. 10Sedan såg jag de onda [---]. Även detta är tomhet.
11Eftersom det onda inte får sin dom med ens uppmuntras människor att göra orätt. 12Så begår syndaren hundratals brott och får ändå sin frist. Nog vet jag att det skall gå väl för de gudfruktiga, ty de fruktar Gud, 13och illa för de onda – de lever kort, flyktiga som skuggan – ty de fruktar inte Gud. 14Men tomhet är också detta som sker på jorden, att rättfärdiga drabbas av det öde som de onda förtjänat och onda får den lott de rättfärdiga förtjänat. Jag tänkte: även detta är tomhet.
15Då prisade jag glädjen, ty för människan finns inte något gott under solen utom att äta, dricka och vara glad. Detta står henne till buds i livets möda, de dagar som Gud ger henne under solen.
16Så föresatte jag mig att bli förtrogen med visheten, och jag såg hur människor arbetar överallt, både dag och natt, utan att få en blund i ögonen. 17Då insåg jag vad som gäller om hela Guds verk: människan kan inte fatta det som sker under solen. Hur hon än strävar och söker fattar hon det inte, ja, även om den vise säger sig förstå fattar han ändå aldrig.
