2 Moseboken 10

₃Mose och Aron gick till farao och sade: »Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge skall du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk, så att de kan frambära offer åt mig. ₄Om du vägrar att släppa mitt folk skall jag i morgon sända gräshoppor över ditt land. ₅De skall täcka marken så att man inte kan se den. De skall äta upp det allra sista av det som är kvar efter haglet. De skall gnaga rent vartenda träd som växer på era marker. ₆Husen skall fyllas av dem: dina egna hus och dina hovmäns och alla andra egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller dina förfäder skådat från den dag de blev bofasta till denna dag.« Så vände han sig om och lämnade farao.

₇Faraos hovmän sade till honom: »Hur länge skall den mannen få dra olycka över oss? Släpp i väg dem, så att de kan offra åt Herren, sin gud! Har du ännu inte förstått att Egypten går mot sin undergång?« ₈Då fördes Mose och Aron åter in till farao. Han sade till dem: »Gå, och frambär offer åt Herren, er gud. Men vilka är det som skall gå?« – ₉»Vi går både unga och gamla«, svarade Mose, »vi går med våra söner och våra döttrar, med våra får och våra kor, eftersom vi skall fira en högtid till Herrens ära.« ₁₀Farao sade: »Ja, nog skulle Herren vara er nådig om jag lät er gå med kvinnor och barn – där ser man att ni har onda avsikter. ₁₁Nej, ni män får ge er i väg ensamma för att frambära offer åt Herren. Det är ju det ni har bett om.« Och så jagade man bort dem från faraos hov.

₁₂Då sade Herren till Mose: »Sträck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över landet och äter upp allt som växer där, allt som haglet har lämnat kvar.« ₁₃Mose sträckte ut sin stav över Egypten, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten, och när det blev morgon hade östanvinden fört med sig gräshopporna. ₁₄De kom över hela Egypten och slog ner överallt. Så många gräshoppor har aldrig skådats och kommer aldrig att skådas. ₁₅De täckte marken så att den blev alldeles svart, och de åt upp allt som växte i landet och all frukt på träden som haglet hade lämnat kvar; inget grönt fanns kvar på träden eller på marken i hela Egypten.

₁₆Då skyndade sig farao att skicka efter Mose och Aron. Han sade till dem: »Jag har förbrutit mig mot Herren, er gud, och mot er. ₁₇Förlåt mig nu denna enda gång vad jag har gjort, och be till Herren, er gud, att han befriar mig från denna dödliga plåga.« ₁₈Mose lämnade farao och bad till Herren. ₁₉Då lät Herren vinden slå om till en hård västan som förde med sig gräshopporna och sopade ut dem i Sävhavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar någonstans i hela Egypten. ₂₀Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han släppte inte israeliterna.

₂₄Då kallade farao på Mose och sade: »Gå, och frambär offer åt Herren! Ni behöver bara lämna kvar era får och era kor – kvinnorna och barnen får gå med er.« ₂₅Men Mose svarade: »Tänker kanske du förse oss med slaktoffer och brännoffer så att vi kan offra åt Herren, vår Gud? ₂₆Nej, vår boskap måste också gå med oss – inte en klöv får bli kvar! Det är av boskapen vi skall offra åt Herren, vår Gud, och vad vi skall offra åt Herren vet vi inte själva förrän vi kommer fram.« ₂₇Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han ville inte släppa dem. ₂₈Farao sade till Mose: »Gå din väg, och se till att du aldrig mer kommer inför mina ögon! Om du gör det skall du dö.« – ₂₉»Du har rätt«, svarade Mose, »jag skall aldrig mer komma inför dina ögon!«