2 Moseboken 14

₅När kungen av Egypten fick veta att folket hade flytt kom han och hans hovmän på andra tankar. »Vad är det vi har gjort?« sade de. »Varför släppte vi ifrån oss våra israelitiska slavar?« ₆Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sina män. ₇Han tog de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten, under befäl av höga officerare. ₈Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han satte efter israeliterna, som dristigt hade tågat ut. ₉Egypterna förföljde dem och hann upp dem där de hade slagit läger vid havet – alla faraos hästar, vagnar och vagnskämpar och hela hans här – vid Pi Hachirot, mitt emot Baal Sefon. ₁₀Då farao närmade sig upptäckte israeliterna att egypterna var på marsch mot dem. De blev förfärade och ropade till Herren. ₁₁Och de sade till Mose: »Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste ta oss hit för att dö i öknen? Varför har du gjort så mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? ₁₂Bad vi inte redan där att du skulle låta oss vara i fred och låta oss tjäna egypterna? Hellre träla för egypterna än dö i öknen!« ₁₃Mose svarade: »Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem mer. ₁₄Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta!«

₁₅Herren sade till Mose: »Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare. ₁₆Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet. ₁₇Jag skall förhärda egypterna, så att de följer efter dem. Jag skall visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar. ₁₈Och egypterna skall inse att jag är Herren, när jag visar min makt och krossar farao och hans vagnar och vagnskämpar.«

₁₉Guds ängel, som hade gått framför israeliternas här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, ₂₀så att den kom mellan egypternas här och israeliternas. Mörkret föll, och hela natten gick utan att härarna fick känning med varandra.

₂₁Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, ₂₂och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. ₂₃Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet. ₂₄Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem. ₂₅Han lät vagnshjulen fastna så att det gick trögt att köra. Då ropade egypterna: »Låt oss fly! Herren strider för Israel mot oss egypter!«

₂₆Herren sade till Mose: »Sträck ut din hand över havet, så att vattnet strömmar tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnskämpar.« ₂₇Mose sträckte ut sin hand över havet, och i gryningen vände vattnet tillbaka. Egypterna flydde och det kom rakt emot dem; Herren störtade dem ut i havet. ₂₈Vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan. ₂₉Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor. ₃₀Den dagen räddade Herren Israel från egypterna; israeliterna såg dem ligga döda på stranden. ₃₁Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.