1Detta är de bestämmelser du skall förelägga israeliterna:
2När du köper en hebreisk slav skall han tjäna i sex år, men det sjunde året skall han friges utan betalning. 3Kom han ensam, skall han friges ensam; var han gift, skall hans hustru följa honom. 4Har hans herre gett honom en hustru och har hon fött honom söner och döttrar, skall hustrun och barnen tillhöra hennes herre, och mannen ensam skall friges. 5Men om slaven säger: »Jag håller av min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte bli fri«, 6då skall hans herre föra fram honom inför Gud; han skall föras fram till dörren eller dörrposten och hans herre skall genomborra hans öra med en syl, och så skall slaven tillhöra honom för alltid.
7Om någon har sålt sin dotter som slavinna, skall hon inte friges på samma sätt som de andra slavarna. 8Om hennes herre väljer henne för egen räkning men sedan inte vill veta av henne, skall han låta henne bli friköpt. Till utlänningar har han inte rätt att sälja henne när han behandlat henne trolöst. 9Utser han henne åt sin son, skall hon få samma rättigheter som en dotter. 10Tar han sig ännu en hustru, får han inte inskränka på den förras rätt till mat, kläder och bostad. 11Låter han henne inte få dessa tre ting, skall hon friges utan ersättning och betalning.
12Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden. 13Om det inte var hans mening utan det var Gud som lät det ske, kan han fly till en plats som jag skall anvisa dig. 14Men om någon begår brottet att mörda med avsikt, får han gripas, även vid mitt altare, och skall avrättas. 15Den som slår sin far eller mor skall straffas med döden. 16Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sålt den bortrövade eller denne påträffas hos honom. 17Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden.
18Om två män tvistar och den ene slår den andre med en sten eller med knytnäven, inte så att han dör men så att han blir sängliggande, 19då skall den som slog gå fri om den slagne kommer sig och kan gå ute med käpp; dock skall han ersätta honom för den tid han måste vara overksam och sörja för att han blir botad. 20Om någon slår sin slav eller slavinna med en käpp så att den slagne dör under hans hand, skall hämnd utkrävas. 21Men om slaven överlever en dag eller två, skall ingen hämnd utkrävas, eftersom slaven är hans egendom. 22Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.
23Sker skada, skall du ge liv för liv, 24öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, 25bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma. 26Om någon slår sin slav eller slavinna i ögat och fördärvar det, skall han som ersättning för ögat frige den skadade. 27Och slår han ut en tand på sin slav eller slavinna, skall han som ersättning för tanden frige den skadade.
28Om en oxe stångar ihjäl en man eller en kvinna, skall oxen stenas, och dess kött får inte ätas, men ägaren skall gå fri. 29Men om oxen brukar stångas och ägaren vet om det men ändå inte vaktar den, och om oxen dödar en man eller en kvinna, då skall oxen stenas och dess ägare skall också mista livet. 30Men blir han ålagd en lösesumma, skall han betala allt vad som åläggs honom, till lösen för sitt liv. 31Stångar oxen en pojke eller en flicka, skall samma regel gälla. 32Stångar oxen en slav eller en slavinna, skall ägaren ge 30 siklar silver till slavens herre, och oxen skall stenas.
33Om någon låter en brunn stå öppen eller gräver en ny brunn och inte täcker över den och en oxe eller en åsna faller ner i brunnen, 34skall den som äger brunnen betala ersättning till djurets ägare, men det döda djuret får han behålla. 35Om någons oxe stångar ihjäl en annans oxe, skall de sälja den levande oxen och dela pengarna; också det döda djuret skall de dela. 36Men om det var känt att oxen brukade stångas och dess ägare ändå inte vaktade den, skall han ersätta oxe med oxe, men det döda djuret får han behålla.
