1 Moseboken 50
1Och Josef kastade sig ner över sin far och grät och kysste honom.2Sedan befallde Josef läkarna han hade i sin tjänst att de skulle balsamera hans far, och läkarna balsamerade Israel. 3Det tog fyrtio dagar, den tid en balsamering tar. Egypterna begrät honom i sjuttio dagar, 4och när denna sorgetid var över talade Josef med faraos hovfolk och sade till dem: »Jag ber er om en ynnest: lägg fram min sak inför farao och tala om för honom 5att min far har tagit en ed av mig och sagt: ’När jag dör, lägg mig då i den grav som jag har låtit hugga ut åt mig i Kanaan.’ Be honom att han låter mig resa dit upp och begrava min far. Sedan skall jag återvända hit.« 6Farao lät hälsa: »Res dit upp och begrav din far enligt den ed han har tagit av dig.«
7Josef reste för att begrava sin far, och med honom följde alla de äldsta ämbetsmännen vid faraos hov och alla Egyptens äldste 8och hela Josefs familj, hans bröder och hans fars familj. Kvinnor och barn lämnade de dock kvar i Goshen, liksom får och kor. 9Han hade med sig både vagnar och hästar, det var ett mycket stort följe.
10När de kom till Goren Haatad på andra sidan Jordan höll de en stor och högtidlig dödsklagan. Josef utlyste en sju dagars sorgehögtid efter sin far. 11Invånarna i landet, kanaaneerna, såg sorgehögtiden i Goren Haatad, och de sade: »Där håller egypterna en stor sorgehögtid.« Därför kallade man platsen Avel Misrajim; det ligger på andra sidan Jordan.
12Jakobs söner gjorde med sin far så som han hade befallt dem: 13de förde honom till Kanaan och begravde honom i grottan på fältet i Makpela, det fält utanför Mamre som Abraham köpt som gravplats av hettiten Efron. 14När Josef hade begravt sin far återvände han till Egypten med sina bröder och alla andra som hade följt med honom till hans fars begravning.
Josef lugnar sina bröder
15När Josefs bröder tänkte på att deras far var borta sade de: »Kanske Josef hyser agg till oss och vill ge igen för allt ont vi har gjort honom.« 16Därför skickade de bud till Josef och lät säga: »Innan han dog bad din far 17att vi skulle säga till dig: ’Vi ber dig förlåta oss, dina bröder, vår synd och skuld. Vi har gjort dig mycket ont.’ Så förlåt oss, din fars Guds tjänare, den synd vi har begått!« Vid dessa ord brast Josef i gråt. 18Sedan kom också bröderna själva och föll ner inför honom och sade: »Vi är dina slavar.« 19Men Josef sade till dem: »Var inte rädda. Jag är ju inte Gud! 20Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv. 21Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn.« Så talade han lugnande och uppmuntrande till dem.
Josefs ålderdom och död
22Josef bodde kvar i Egypten tillsammans med sin släkt, och han levde i 110 år. 23På Efraims sida fick han se barn i tredje led, och barn till Manasses son Makir kunde han uppta som sina. 24Josef sade till sina fränder: »Jag skall snart dö, men Gud kommer att ta sig an er och föra er från detta land upp till det land som han med ed har lovat Abraham, Isak och Jakob.« 25Sedan tog han en ed av Israels ättlingar och sade: »Gud kommer att ta sig an er, och då skall ni föra mina ben härifrån.« 26Så dog Josef i en ålder av 110 år, och han blev balsamerad och lagd i en kista i Egypten.
Bible 2000 Swedish Translation Study Edition © Swedish Bible Society, 2000, 2017.
