Habackuk 1

₂Hur länge, Herre, skall jag ropa

utan att du lyssnar,

kalla dig till hjälp mot våldet

utan att du griper in?

₃Varför låter du mig bevittna ondskan?

Hur kan du åse förtrycket?

Våld och skövling vart jag ser –

tvister blossar upp, split måste jag uthärda.

₄Så förlamas lagen,

rätten kan inte hållas vid makt,

de rättfärdiga är omringade av gudlösa.

Så hålls en förvänd rätt vid makt.

₅Se er omkring bland folken,

och ni skall förstummas av häpnad:

i er tid kommer något att ske

som ni inte kan tro om det berättas.

₆Se, jag bådar upp kaldeerna,

det grymma och vilda folket,

som drar fram över jordens vidder

och tar andras hem i besittning.

₇Skrämmande och fruktansvärda är de,

rätt och makt tar de sig själva.

₈Deras hästar är snabbare än pantrar,

vildare än öknens vargar.

Deras ryttare spränger fram,

deras ryttare kommer flygande fjärran ifrån,

som när örnen slår ner på sitt byte.

₉Den härjande skaran kommer.

Tätt samlade rycker de fram,

de hopar fångar som sand.

₁₀De gör narr av kungar,

furstar skrattar de åt.

De hånler åt alla fästningar,

de kastar upp vallar och intar dem.

₁₁Sedan far de vidare som vinden och är borta,

dessa som gör sin styrka till gud.

₁₂Du är ju till sedan urtiden, Herre,

min Gud, min Helige, du skall aldrig dö.

Herre, har du satt dem att skipa rättvisa?

Du klippa, har du skapat dem till att straffa?

₁₃Du vars blick är för ren för det onda,

du som inte uthärdar våldet –

hur kan du åse de svekfullas dåd,

tiga när de onda slukar dem som har rätt?

₁₄Du har låtit människor bli som havets fiskar,

den myllrande skaran utan härskare.

₁₅De onda drar upp dem alla med krok,

halar in dem med sina garn,

samlar dem i sina nät.

Därför gläds de och jublar,

₁₆därför offrar de åt sina garn

och tänder offereld åt sina nät,

som låter dem leva i överflöd

och ger dem den rika födan.

₁₇Skall de få fortsätta att dra sina svärd

och slakta folken utan förskoning?