När rättfärdigheten råder
Rättvist skall en gång en konung regera,
furstar härska med rättfärdighet.
Alla skall de vara som värn mot stormen
och skydd mot slagregn.
De skall vara som bäckar i öknen,
som klippblockets skugga i solpinat land.
Då skall de seendes ögon inte slutas,
de hörandes öron skall lyssna.
De obetänksamma skall få förstånd,
de stammande tala flytande och klart.
Dåren skall inte mer kallas ädel,
skurken inte kallas storsint.
Dårens ord är idel dårskap
och alla hans avsikter onda.
Han handlar gudlöst
och talar förvänt om Herren.
Den hungrige låter han svälta,
den törstande vägrar han vatten.
Onda är skurkens vapen,
skändliga är hans planer,
när hans lögner fäller den hjälplöse,
hans ord den fattige i rätten.
Men den ädles planer är ädla,
han träder upp för allt som ädelt är.
Dom och räddning för Jerusalem och Israel
Sorglösa kvinnor, hör mina ord,
ni obekymrade, lyssna till mig.
En dag skall ni darra, ni obekymrade,
när skördetiden är förbi
och ingenting har bärgats.
Bäva, ni sorglösa,
darra, ni obekymrade,
klä av er nakna,
bind säcktyg om livet.
Klaga över åkrarna, de härliga åkrarna,
över de dignande vingårdarna,
klaga över mitt folks marker,
där törne och tistel skall ta överhand,
ja, över husen där glädjen bor
i den jublande staden.
Palatset skall ligga övergivet,
den brusande staden bli tom.
Ofelhöjden och tornet blir öde fält för alltid,
en tummelplats för vildåsnor,
en betesplats för hjordar –
tills ande från ovan utgjuts över oss.
Då skall öknen bli till en trädgård
och trädgårdar räknas som skog.
Rätten skall bo i öknen,
rättfärdighet i trädgården.
Rättfärdighetens verk är fred och välstånd,
dess frukt beständig ro och trygghet.
Mitt folk skall få bo i ett fredligt land,
i hem där de känner sig trygga
och får vila sorglösa.
Men skogen skall fällas
och staden jämnas med marken.
Lyckliga ni som kan så vid alla vatten
och låta oxar och åsnor ströva fritt!
