Tröstande ord till Guds folk
1Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.
2Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder.
3En röst ropar:
Bana väg för Herren genom öknen,
gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!
4Alla dalar skall höjas,
alla berg och höjder sänkas.
Oländig mark skall jämnas
och branter bli till slätt.
5Herrens härlighet skall uppenbaras,
och alla människor skall se det.
Herren har talat.
6En röst sade: Förkunna!
Jag frågade: »Vad skall jag förkunna?«
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
7Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.
8Gräset torkar, blomman vissnar,
men vår Guds ord består i evighet.
9Gå upp på ett högt berg
med ditt glädjebud, Sion,
ropa ut ditt glädjebud
med hög röst, Jerusalem.
Ropa, var inte rädd,
säg till Judas städer:
Er Gud kommer!
10Herren Gud kommer i all sin styrka,
han härskar med mäktig arm.
Sin segerlön har han med sig,
de han vunnit går framför honom.
11Som en herde vallar han sin hjord.
Han tar upp lammen i sin famn
och bär dem i sina armar,
han driver tackorna varligt.
Guds storhet
12Vem mäter upp havet i sin kupade hand
och himlens vidd med sina fingrar?
Vem häller jordens mull i ett mått,
väger bergen och höjderna på våg?
13Vem kan styra Herrens tankar,
vem ger honom råd och kunskap?
14Vem rådgör han med, vem kan ge honom vishet
och lära honom den rätta vägen,
skänka honom kunskap
och leda honom till insikt?
15Folken är som droppar ur ett ämbar,
som dammkorn i en vågskål.
Fjärran länder väger lätt som stoft.
16Libanons skog räcker inte till ved,
dess djur förslår inte till brännoffer.
17Alla folk är som intet för honom,
som mindre än intet räknar han dem.
18Med vem vill ni jämföra Gud,
vad vill ni likna honom vid?
19En gudabild som konstnären gjuter,
som guldsmeden täcker med guld
och förser med kedjor av silver?
20[---]
Man väljer trä som inte murknar
och anlitar en skicklig konstnär,
som kan ställa upp sin gudabild stadigt.
21Förstår ni inte, hör ni inte?
Har det inte sagts er från begynnelsen,
har ni inte vetat det sedan jordens grund blev lagd?
22Han tronar ovan jordens rund,
de som bor på den är som myror.
Han breder ut himlen som en duk,
spänner upp den som ett tält att bo i.
23Han gör furstar till intet,
utplånar jordens härskare.
24Knappt har de såtts, knappt planterats,
knappt har de hunnit slå rot,
så andas han på dem och de vissnar,
stormen för bort dem som boss.
25Med vem vill ni jämföra mig,
vem är min like? säger den Helige.
26Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.
27Jakob, hur kan du tala så,
Israel, hur kan du säga:
»Jag vandrar osedd av Herren,
min Gud tar sig inte an min sak.«
28Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
29Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.
30Unga män kan bli trötta och mattas,
ynglingar snava och falla,
31men de som litar till Herren får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta,
vandrar utan att mattas.
