Jesaja 49

₁Hör på mig, ni fjärran länder,

lyssna, ni avlägsna folk!

Herren kallade mig

redan i moderlivet,

han nämnde mig vid namn

redan i min mors sköte.

₂Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd

och gömde mig under sin skyddande hand,

han gjorde mig till en vass pil,

som han förvarade i sitt koger.

₃Han sade till mig:

Du är min tjänare, Israel,

genom dig skall jag visa min härlighet.

₄Jag tänkte:

Förgäves har jag ansträngt mig,

fruktlöst och fåfängt förött min kraft.

Ändå skall Herren ge mig min rätt,

min lön finns hos min Gud.

₅Nu har Herren talat,

han som skapade mig till sin tjänare

redan i moderlivet,

för att jag skulle föra Jakob tillbaka

och låta Israel samlas hos honom.

Så skulle jag vinna ära inför Herren

och min Gud vara min styrka.

₆Han säger:

Det är inte nog att du är min tjänare,

som upprättar Jakobs stammar

och för tillbaka Israels överlevande,

jag skall göra dig till ett ljus för andra folk,

för att min räddning skall nå över hela jorden.

₇Så säger Herren,

Israels befriare, Israels Helige,

till den som är föraktad och avskydd av alla,

till härskarnas tjänare:

Kungar skall se det och resa sig,

furstar se det och falla på knä,

därför att Herren är trofast,

Israels Helige som utvalde dig.

₈Så säger Herren:

Jag bönhör dig när nådens tid är inne,

jag hjälper dig på räddningens dag.

Jag skyddar dig,

och genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk.

Landet skall bli upprättat

och de övergivna jordlotterna utskiftas.

₉Till de fångna säger jag: »Gå ut!«

och till dem som sitter i mörkret: »Kom fram!«

De skall finna bete längs vägarna,

alla kala höjder skall bli betesmark.

₁₀De skall inte hungra eller törsta,

ökenvind och sol skall inte bränna dem.

Han som förbarmar sig över dem skall leda dem

och föra dem till flödande källor.

₁₁Jag förvandlar alla berg till väg,

bygger vägarna högt däruppe.

₁₂Se, de kommer från fjärran,

från norr och väster

och från Assuans land.

₁₃Jubla, himmel, och gläd dig, jord,

brist ut i jubel, alla berg!

Ty Herren tröstar sitt folk,

han förbarmar sig över de plågade.

₁₄Sion sade:

»Herren har övergett mig,

Gud har glömt mig.«

₁₅Glömmer en kvinna sitt lilla barn,

bryr hon sig inte om den hon själv har fött?

Och även om hon skulle glömma,

glömmer jag aldrig dig.

₁₆Nej, ditt namn är skrivet i mina händer,

jag tänker ständigt på dina murar.

₁₇De som skall bygga upp dig kommer skyndande,

de som rev ner och förstörde drar bort.

₁₈Lyft blicken och se dig omkring!

Alla samlas och kommer till dig.

Så sant jag lever, säger Herren,

du skall bära dem som smycken,

snöra dem om dig som en brudgördel.

₁₉Du ligger i ruiner, ödelagd,

landet är förhärjat.

Men nu blir du för trång att bo i,

skövlarna är borta.

₂₀Barnen från din barnlöshets tid

skall du få höra säga:

»Här är för trångt för mig.

Flytta på dig, så att jag får plats.«

₂₁Då skall du säga för dig själv:

»Vem har fött dessa åt mig?

Jag var ju barnlös och ofruktsam.

Jag var förvisad och förskjuten,

vem fostrade dem?

Jag var lämnad ensam,

var fanns de då?«

₂₂Så säger Herren Gud:

Jag ger tecken till folken,

höjer mitt baner för länderna,

och de skall komma med dina söner i famnen,

bära hit dina döttrar på ryggen.

₂₃Kungar skall vårda dem

och drottningar amma dem.

De skall falla ner på sina ansikten inför dig

och kyssa dammet av dina fötter.

Då skall du inse att jag är Herren.

De som hoppas på mig blir inte svikna.

₂₄Kan man rycka bytet från den starke,

kan fången räddas undan den grymme?

₂₅Så säger Herren:

Ja, fången skall ryckas från den starke,

bytet räddas undan den grymme.

Jag skall strida mot den som strider mot dig,

jag skall rädda dina barn.

₂₆Dina förtryckare skall äta sitt eget kött och blod,

berusa sig som på vin.

Då skall allt levande inse

att jag, Herren, är den som räddar dig,

att Jakobs Mäktige befriar dig.