Jesaja 51

₁Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet,

ni som söker Herren.

Tänk på klippan ni är huggna ur,

på schaktet ni har hämtats från.

₂Tänk på Abraham, er far,

och Sara, som födde er.

En enda var han när jag kallade honom,

men genom min välsignelse blev han många.

₃Herren tröstar Sion,

ger tröst åt hennes ruiner.

Han gör hennes öken lik Eden,

hennes ödemark lik Herrens trädgård.

Fröjd och glädje skall råda där,

lovsångens toner ljuda.

₄Lyssna på mig, alla folk,

ni folkslag, hör noga på!

Från mig skall lagen utgå,

min rätt skall bli ett ljus för folken.

Snabbt ₅nalkas min rättfärdighet,

min hjälp är på väg,

med mäktig arm skipar jag rätt bland folken.

Fjärran länder väntar på mig,

de sätter sitt hopp till min makt.

₆Lyft blicken mot himlen,

betrakta jorden därunder.

Himlen skall lösas upp som rök,

jorden slitas ut som en klädnad

och dess invånare dö som flugor.

Men min hjälp varar i evighet,

min rättfärdighet går aldrig om intet.

₇Hör på mig, ni som vet vad rättfärdighet är,

du folk som bär min lag i hjärtat.

Var inte rädda för människors hån,

frukta inte deras smädelser.

₈Malen skall äta upp dem som kläder,

larverna skall äta dem som ylle.

Men min rättfärdighet varar i evighet,

min hjälp i släkte efter släkte.

₉Vakna upp, vakna upp,

klä dig i makt och styrka, Herre!

Vakna upp som i forna dagar,

som i gången tid.

Det var du som högg ner Rahav,

du som genomborrade draken.

₁₀Det var du som torkade ut havet,

vattnet i det stora djupet,

du som gjorde havsbottnen till en väg,

där de befriade kunde tåga fram.

₁₁De som Herren har friköpt vänder åter.

De kommer till Sion med jubel,

krönta med evig glädje.

Fröjd och glädje följer dem,

sorg och suckan flyr.

₁₂Jag, jag är den som tröstar er.

Varför fruktar du människor,

de dödliga, som är som gräset?

₁₃Varför glömmer du Herren, din skapare,

han som har spänt upp himlen

och lagt jordens grund?

Du lever i ständig skräck

för förtryckarens vrede.

Han står redo att förgöra dig,

men vad blir det av förtryckarens vrede?

₁₄Snart skall den fjättrade befrias,

han skall inte läggas i graven,

och aldrig skall han sakna bröd.

₁₅Jag är Herren, din Gud,

som rör upp havet i dånande vågor,

han vars namn är Herren Sebaot.

₁₆Jag lade mina ord i din mun

och gömde dig under min skyddande hand,

jag spände upp himlen

och lade jordens grund,

jag sade till Sion: »Du är mitt folk.«

₁₇Vakna, vakna!

Res dig, Jerusalem,

du som ur Herrens hand

fått hans vredes bägare att dricka,

du som måste tömma kalken i botten,

bägaren som får dig att ragla.

₁₈Av alla de söner hon fött

är det ingen som leder henne,

av alla de söner hon fostrat

är det ingen som tar henne vid handen.

₁₉Dubbelt drabbad är du

– vem ömkar dig?

Våld och förödelse, svält och svärd

– vem tröstar dig?

₂₀Dina söner ligger hjälplösa i gathörnen,

som antiloper i fångstnät,

berusade av Herrens vrede,

av din Guds raseri.

₂₁Hör därför detta, du plågade,

du som är drucken, fast inte av vin.

₂₂Så säger din härskare,

Herren, din Gud, som kämpar för sitt folk:

Bägaren som får dig att ragla

tar jag nu ur din hand,

kalken, min vredes bägare,

skall du inte mer dricka.

₂₃Jag räcker den till dem som plågat dig,

som sade till dig:

»Lägg dig ner, vi skall gå här!«

och tvang dig att göra din rygg till mark,

till en gata att gå på.