Jesaja 57

₁Den rättfärdige går under,

och ingen bryr sig om det,

de trogna rycks bort,

och ingen märker det.

Ansatt av ondskan rycks den rättfärdige bort,

₂men han skall få frid.

De som fört ett rättrådigt liv

skall få gå till vila.

₃Kom hit, ni barn av en trollpacka,

avlade i otukt och hor!

₄Vem gör ni er lustiga över?

Varför gör ni grimaser

och räcker ut tungan?

Ni är själva brottets barn,

lögnens avkomma,

₅ni som brinner av brunst bland terebinterna,

under alla grönskande träd,

ni som slaktar era barn i ravinerna,

djupt inne i klippornas skrevor.

₆Bland ravinens stenblock hör du hemma,

det är där du har din plats.

Åt dem utgjuter du dryckesoffer

och bär fram matoffer.

Skall jag finna mig i detta?

₇På ett högt berg gör du dig en bädd

och går dit upp för att offra.

₈Du ställer ditt tecken

innanför dörr och dörrpost.

Du lämnar mig, du blottar dig

och gör plats i bädden,

du tar för dig av dem,

du älskar att ligga med dem,

lystet ser du på deras kön.

₉Du slösar olja på Melek

och är frikostig med dina salvor.

Du sänder dina budbärare till fjärran land,

ja, ända ner i dödsriket.

₁₀Du blir trött av allt du håller på med

men säger aldrig att det är lönlöst.

Du finner ny styrka och mattas inte.

₁₁Vem är du rädd för,

vem fruktar du,

eftersom du bedrar mig,

glömmer mig och inte tänker på mig?

Jag har ju tigit och varit dold,

mig fruktar du inte.

₁₂Men nu förklarar jag:

Dina rättfärdiga gärningar

kommer inte att hjälpa dig.

₁₃Må din gudahop rädda dig

när du ropar på hjälp!

Nej, vinden tar dem allesammans,

en vindfläkt för bort dem.

Men den som tar sin tillflykt till mig,

han skall få landet som egendom

och ta mitt heliga berg i besittning.

₁₄Han säger:

Bryt väg, bana väg,

röj undan hindren för mitt folk!

₁₅Så säger han som är hög och upphöjd,

han som tronar i evighet

och vars namn är heligt:

Jag tronar upphöjd och helig

men finns hos den modlöse och försagde.

Jag ger de försagda mod,

ger de modlösa kraft.

₁₆Jag skall inte ständigt hålla räfst,

inte vredgas för evigt –

då skulle livsanden förgås,

de levande väsen jag skapat.

₁₇Jag blev vred över deras syndiga girighet,

jag straffade dem och dolde mig i vrede,

men de fortsatte att trolöst följa sin egen väg.

₁₈Jag har sett vad de hållit på med,

men jag skall bota dem,

leda dem och ge dem tröst.

Hos de sörjande ₁₉skapar jag lovsång.

Frid och lycka åt alla, fjärran och nära,

säger Herren,

jag skall bota dem.

₂₀Men de gudlösa är som ett upprört hav,

det blir aldrig stilla,

dess vågor rör upp dy och slam.

₂₁De gudlösa får aldrig någon lycka,

säger min Gud.