Bön och syndabekännelse
O att du slet itu himlen och steg ner,
så att bergen bävade inför dig,
som när elden bränner upp riset,
som när elden får vattnet att koka!
Fienden skulle lära känna ditt namn
och folken darra inför dig
när du utförde underverk
som vi inte väntade oss
och aldrig förr hade hört om.
Inget öra har hört, inget öga har sett
någon annan gud än dig gripa in
för dem som hoppas på honom.
Du tar dig an dem som med glädje gör det rätta,
dem som följer dig och tänker på dig.
Fast du vredgades syndade vi.
[---]
Vi har alla blivit som något orent,
en nersölad dräkt är all vår rättfärdighet.
Vi vissnar alla som löv,
och likt vinden sveper våra synder bort oss.
Ingen åkallar ditt namn,
ingen vaknar upp och håller sig till dig.
Du har dolt ditt ansikte för oss
och utlämnat oss åt våra synder.
Men du, Herre, är vår fader.
Vi är leran och du har format oss,
vi är alla ett verk av din hand.
Låt inte din vrede rasa, Herre,
minns inte för evigt våra synder.
Se på oss, vi är alla ditt folk.
Dina heliga städer har blivit öken,
Sion har blivit öken,
Jerusalem ligger öde.
Vårt heliga och härliga tempel,
där våra fäder prisade dig,
har förtärts av eld,
det käraste vi hade är skövlat.
Kan du ändå vara overksam, Herre,
skall du tiga och plåga oss så?
