1Herren sade till mig: Inte ens om Mose och Samuel stod här inför mig skulle jag ha någon medkänsla med detta folk. Driv bort dem ur min åsyn, låt dem gå sin väg! 2Och när de frågar dig vart de skall gå skall du svara dem: Så säger Herren:
Till pesten de som hör pesten till,
till svärdet de som hör svärdet till,
till svälten de som hör svälten till,
till fångenskapen de som hör fångenskapen till.
3Fyra olika plågor bådar jag upp mot dem, säger Herren: svärdet som skall döda, hundarna som skall släpa bort, himlens fåglar och markens djur som skall äta och sönderslita. 4Jag skall göra dem till en skräckbild för alla riken på jorden på grund av allt vad Judas kung Manasse, Hiskias son, har gjort sig skyldig till i Jerusalem.
Jerusalems öde
5Vem har medlidande med dig, Jerusalem,
vem visar deltagande?
Vem gör sig besvär att fråga
hur det går för dig?
6Det var du som övergav mig, säger Herren,
du som vände mig ryggen.
Jag lyfte min hand mot dig och krossade dig.
Jag är trött på att visa förbarmande.
7Alla som bodde i städerna
kastade jag med kastskovel.
Jag gjorde dem barnlösa, lät mitt folk gå under –
de vek inte av från sin väg.
8Deras änkor blev talrikare
än sandkornen på stranden.
Jag sände mot dem inkräktare
som härjade mitt på ljusa dagen.
Skräck och förfäran
lät jag plötsligt drabba dem.
9Hon som har fött sju söner
sjunker samman i vanmakt.
Hennes sol gick ner medan det ännu var dag,
hon berövades sin ära.
Dem som är kvar av folket
skall jag prisge åt fiendens svärd,
säger Herren.
Profetens klagan och Herrens svar
10Ve mig, min mor, att du födde mig,
en man som ständigt råkar i tvist och träta
med hela världen!
Jag står inte i skuld till någon
och ingen står i skuld till mig.
Ändå förbannar de mig alla.
11Sannerligen, Herre, dig har jag tjänat
med deras bästa för ögonen.
Jag har bett till dig för mina fiender
i olyckans och nödens tid,
det vet du, Herre.
12Kan man bryta sönder järn,
järn från norr, och koppar?
13Din rikedom och dina skatter
skall jag utlämna till plundring
som straff för alla de synder
du begått överallt i ditt land.
14Jag skall göra dig till slav åt dina fiender
i ett land du inte känner.
Ty min vrede har tänt en eld,
den brinner för alltid.
15Herre, tänk på mig och ta dig an mig,
ge mig hämnd på mina förföljare!
Låt inte ditt tålamod bli mitt fall!
Tänk på hur jag smutskastas för din skull
16av dem som föraktar dina ord.
Krossa dem, så att ditt ord
kan fylla mitt hjärta med glädje!
Ty ditt namn är utropat över mig,
Herre, härskarornas Gud.
17Aldrig får jag skratta
tillsammans med glada vänner.
Jag sitter ensam, tyngd av din hand,
ty din vrede uppfyller mig.
18Varför måste jag ständigt plågas,
varför är mitt sår obotligt?
Det vill inte läka.
En sinande bäck har du blivit för mig,
ett vatten som sviker.
19Och nu säger Herren:
Om du vänder tillbaka
skall jag låta dig komma tillbaka
och bli min tjänare.
Om ditt tal är lödigt och utan slagg
skall du få bli min mun.
Människorna skall komma tillbaka till dig,
men du skall inte komma tillbaka till dem.
20Mot detta folk gör jag dig
till en ointaglig mur av koppar.
De skall angripa dig,
men de skall inte besegra dig,
ty jag är med dig,
jag skall komma till din hjälp
och rädda dig, säger Herren.
21Jag skall rädda dig ur de ondas hand
och befria dig ur våldsmännens grepp.
