1Om en man skiljer sig från sin hustru
och hon lämnar honom
och gifter sig med en annan,
kan han sedan gå tillbaka till henne?
Blir då inte landet vanhelgat?
Och du som har horat med många män,
skulle du få komma tillbaka till mig?
säger Herren.
2Lyft blicken mot de kala höjderna och se:
var har du inte vältrat dig i otukt?
Vid vägarna satt du och väntade
som en arab i öknen.
Du vanhelgade landet
med ditt horande och din ondska.
3Regnskurarna hölls tillbaka
och inget vårregn föll,
men du var fräck som en hora
och vägrade skämmas.
4Ändå ropar du nu till mig: »Fader!
Du var min vän när jag var ung!
5Kan en vän vredgas för all framtid,
kan hans raseri vara för evigt?«
Så säger du, men du gjorde det onda
– och det med framgång.
Israel och Juda – två trolösa systrar
6På kung Josias tid sade Herren till mig: Har du sett vad Israel, den avfälliga, har gjort? Hon gick upp på alla höga berg och in under alla grönskande träd och horade där. 7Jag trodde att hon skulle vända tillbaka till mig när hon hade gjort allt detta, men hon vände inte tillbaka. Detta såg hennes syster Juda, den trolösa. 8Hon såg också att jag försköt Israel, den avfälliga, och gav henne skilsmässobrev på grund av hennes äktenskapsbrott. Ändå blev den trolösa systern Juda inte avskräckt utan började också hon bedriva hor; 9hon vanhelgade landet med sitt otuktiga lättsinne och var otrogen med beläten av sten och trä. 10Trots detta vände hennes trolösa syster Juda inte tillbaka till mig på allvar utan låtsades bara, säger Herren.
11Herren sade till mig: Israel, den avfälliga, har visat sig mindre skyldig än Juda, den trolösa. 12Gå och ropa ut detta budskap mot norr:
Vänd tillbaka, Israel, du avfälliga,
säger Herren,
jag skall inte se på er med ovilja,
ty jag visar mildhet, säger Herren.
Min vrede varar inte för evigt.
13Men du måste inse din skuld,
du har satt dig upp mot Herren, din Gud,
och löpt hit och dit efter främmande gudar
under alla grönskande träd
och inte lyssnat till mig,
säger Herren.
14Vänd tillbaka, ni trolösa barn, säger Herren. Ty det är jag som är er herre, och jag skall hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. 15Jag skall ge er herdar efter mitt sinne, och de skall leda er med kunskap och visdom. 16Och när ni då förökar er och är fruktsamma i ert land, säger Herren, skall ingen längre nämna Herrens förbundsark; ingen skall tänka på den eller minnas den, ingen skall sakna den eller göra någon ny. 17När den tiden kommer skall Jerusalem kallas Herrens tron, och där skall alla folk samlas för att dyrka Herren i Jerusalem. De skall inte längre lyda sina onda och hårda hjärtan. 18Då skall Judas folk slå följe med Israels folk, och tillsammans skall de komma från landet i norr till det land jag gav era fäder som egendom.
Maning till bot och bättring
19Jag ville gärna behandla dig som en son
och ge dig ett ljuvligt land som egendom,
skönare än de andra folkens.
Jag trodde att du skulle kalla mig din fader
och aldrig vända dig bort från mig.
20Men som en kvinna är otrogen mot sin man,
så var du, Israel, otrogen mot mig,
säger Herren.
21Det hörs rop på de kala höjderna,
gråt och böner från Israels folk.
De har slagit in på villovägar
och glömt Herren, sin Gud.
22Vänd tillbaka, ni trolösa barn,
jag skall bota er från er trolöshet.
»Nu kommer vi till dig,
ty du, Herre, är vår Gud.
23Fåfäng var vår dyrkan på kullarna,
fåfängt vårt larm på bergen.
Endast hos Herren, vår Gud,
finns räddning för Israel.
24Sedan vår ungdom har skamguden slukat
allt vad våra fäders arbete gav,
deras fårflockar och boskapshjordar,
deras söner och döttrar.
25Låt skammen bli vår bädd
och vanäran vårt täcke,
ty mot Herren, vår Gud, har vi syndat,
vi och våra fäder,
från vår ungdom till denna dag,
och vi har inte lyssnat till Herren, vår Gud.«
