Job 3

₃Må den dag då jag föddes förintas,

den natt då man sade: »Ett gossebarn!«

₄Den dagen må bli till mörker,

må Gud i höjden inte fråga efter den

och inget ljus skina över den.

₅Må töcken och mörker kräva den åter,

molnen sänka sig över den,

förmörkelse slå den med skräck.

₆Må den natten slukas av dunklet.

Låt den inte räknas bland årets dagar,

låt månaderna vägra den plats.

₇Den natten må bli ofruktsam

och inte fyllas av glädjerop.

₈Må den förbannas av Havets besvärjare,

av dem som kan mana fram Leviatan.

₉Må dess morgonstjärnor aldrig tändas.

Förgäves må den vänta på ljuset,

aldrig se gryningen slå upp sina ögon,

₁₀för att den inte stängde moderlivets port,

inte dolde plågan för min syn.

₁₁Varför dog jag inte när jag föddes,

genast då jag kom till världen?

₁₂Varför fanns en famn som tog emot mig

och bröst som jag fick dia?

₁₆Varför blev jag inte som ett nergrävt foster,

som barnen som aldrig fick se ljuset?

₁₃Då skulle jag nu ligga i ro,

sova en ostörd sömn

₁₄i sällskap med kungar och rådsherrar,

med dem som byggde upp förödda städer,

₁₅med furstar som ägde guld

och fyllde sina hus med silver.

₁₇Där rasar inte de onda mer,

där får de trötta vila,

₁₈fångarna har fått ro

och hör inte längre fogden ryta.

₁₉Där är både hög och låg,

slaven är fri från sin herre.

₂₀Varför ges dagens ljus åt den plågade,

varför skall de olyckliga leva,

₂₁de som längtar förgäves efter döden

och söker den ivrigare än nergrävda skatter,

₂₂de som skulle jubla av glädje

och prisa sig lyckliga om de fann sin grav?

₂₃Varför lever den som famlar i mörker,

den vars vägar Gud har spärrat?

₂₄Suckar har blivit mitt dagliga bröd,

min klagan är som forsande vatten.

₂₅Det jag fruktade har drabbat mig,

det jag bävade för har nått mig.

₂₆Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila,

bara vånda och kval.