Job 31

₁Jag slöt ett avtal med mina ögon

att aldrig titta efter en flicka.

₂Vilken lott är att vänta från Gud i höjden,

vilken lön från den Väldige därovan?

₃Olycka väntar ju syndaren,

ofärd ogärningsmännen.

₄Ser han då inte var jag går,

räknar han inte alla mina steg?

₅Slog jag någonsin följe med falskhet

och skyndade fram på svekets väg?

₆Låt Gud väga mig på riktig våg,

så skall han finna att jag är oförvitlig.

₇Om mina steg vikit av från vägen,

om mitt hjärta förletts av mina ögon,

om mina händer fläckats av synd,

₈då må andra äta det jag har sått,

min gröda ryckas upp med roten!

₉Om jag låtit mig dåras av min nästas hustru

och stått på lur vid hans port,

₁₀då må min egen hustru mala åt en annan,

då må andra lägga sig med henne!

₁₁Ty sådant är en skändlighet,

ett brott som förtjänar straff,

₁₂en förtärande avgrundseld,

som skövlar allt vad man äger.

₁₃Om jag kränkt min slavs eller slavinnas rätt

när de varit i tvist med mig,

₁₄vad skulle jag då göra när Gud träder fram,

vad skulle jag säga när han ställer mig till svars?

₁₅Han har ju skapat oss alla i moderlivet,

en och densamme formade oss i modersskötet.

₁₆Har jag någonsin avvisat den fattiges bön

eller fått änkans blick att slockna,

₁₇har jag ätit mitt bröd för mig själv

och inte delat det med den faderlöse?

₁₈Nej, från min ungdom var jag som en far för honom,

för änkan var jag ett stöd från min första stund.

₁₉Lät jag någonsin en stackare gå naken,

en fattig sakna kläder att skyla sig med?

₂₀Nej, hans kropp välsignade mig

när han värmdes av ull från mina lamm.

₂₁Om jag lyft handen mot den faderlöse

för att jag såg mig ha medhåll i rätten,

₂₂då må armen lossna från min skuldra,

brytas av från sitt fäste!

₂₃Ja, jag skulle frukta ofärd från Gud

och inte kunna bestå inför hans höghet.

₂₄Har jag någonsin satt mitt hopp till guldet,

kallat gyllene skatter min trygghet?

₂₅Gladdes jag någonsin över min stora rikedom,

över att jag förvärvat så mycket?

₂₆När jag såg solen i dess glans,

såg månen skrida fram i prakt,

₂₇lät jag mig då i hemlighet dåras

till att hylla dem och kasta kyssar?

₂₈Också det hade varit ett brott som förtjänar straff,

det vore att förneka Gud i höjden.

₂₉Gladdes jag någonsin åt min fiendes fall,

triumferade jag när olyckan slog honom?

₃₀Nej, aldrig lät jag min tunga synda

genom att nedkalla död över honom.

₃₁Mitt husfolk brukade säga:

»Han har aldrig låtit oss sakna kött att äta.«

₃₂Ingen främling behövde sova på gatan,

min dörr stod öppen för vandraren.

₃₃Sökte jag någonsin som andra dölja mina brott

och gömma mina synder

₃₄av fruktan för folkhopen

och rädsla för släktingars förakt,

så att jag teg och inte tordes gå ut?

₃₅O att det fanns någon som hörde mig!

Jag har sagt mitt. Må den Väldige svara!

Om min motpart skriver ner sin anklagelse

₃₆skall jag bära den på mina händer,

jag vill binda den som en ärekrans åt mig.

₃₇Jag kan svara inför honom för varje steg jag tagit,

som en furste kan jag nalkas honom.

₃₈Om min jord har klagat över mig

och åkerns fåror gråtit,

₃₉om jag njutit dess gröda utan betalning

och fått ägarna att sucka i vanmakt,

₄₀då må törne växa i stället för vete,

stinkgräs i stället för korn!