Elihus tal
1De tre männen slutade tala med Job, eftersom han såg sig som rättfärdig. 2Men Elihu från Bus, Barakels son, av Rams släkt, greps av vrede. Han vredgades på Job som tyckte sig ha rätt mot Gud, 3och han vredgades på de tre vännerna för att de inte funnit något att säga som visade Jobs skuld. 4Elihu hade väntat medan de talade med Job, eftersom de var äldre än han. 5Men när han såg att de tre männen blev svarslösa fylldes han av vrede.
6Elihu från Bus, Barakels son, sade:
Jag är en yngling, ni är gamla män,
därför höll jag mig i bakgrunden
och vågade inte visa min kunskap.
7Jag tänkte: Åldern skall tala,
åren skall lära ut vishet.
8Men det är ju anden hos människan,
den Väldiges andedräkt, som ger insikt.
9Det är inte de som levt längst som är visast,
inte bara de gamla vet vad som är rätt.
10Därför säger jag: Hör på mig,
också jag vill visa min kunskap.
11Jag väntade på vad ni hade att säga,
lyssnade efter kloka ord,
efter de skäl ni skulle dra fram.
12Jag följde uppmärksamt med,
men ingen av er vederlade Job,
ingen gav honom svar på tal.
13Säg inte: »Vi har kommit till klarhet:
Gud kan besegra honom, inte människor.«
14Han riktade aldrig sina ord till mig,
jag tänker inte svara som ni.
15De är förkrossade och säger inget mer,
orden sviker dem.
16Skall jag vänta när de ingenting säger,
när de bara står där svarslösa?
17Nej, nu är det min tur att tala,
också jag vill visa min kunskap.
18Jag har mycket på hjärtat,
trycket inom mig växer.
19Det jäser i mig som av vin
som kan spränga också nya läglar.
20Nu måste jag tala, annars kvävs jag,
jag vill öppna munnen och ta till orda.
21Jag tar inte hänsyn till person
och fjäskar inte för någon
22– fjäsk ligger inte för mig –
då skulle min skapare rycka bort mig.
