Job 39

₁Fångar du bytet åt lejonen,

mättar du de unga lejonen,

₂där de kryper ihop i sin kula

eller ligger på lur i snåren?

₃Vem skaffar mat åt korpen

när dess ungar ropar till Gud

och skriker av hunger?

₄Förstår du hur stengeten föder,

övervakar du hindens kalvning?

₅Räknar du månaderna för deras dräktighet,

vet du när det är dags för dem att föda?

₆De kröker ihop sig och föder fram sina ungar

och är genast kvitt sina plågor.

₇Deras ungar blir starka och växer upp i det fria,

de ger sig i väg och kommer inte tillbaka.

₈Vem gav vildåsnan hennes frihet,

vem löste henne från repen?

₉Öknen gav jag henne till hem,

sin boplats fick hon på saltjord.

₁₀Hon ler åt stadens larm

och hör ingen åsnedrivare hojta.

₁₁Hon söker efter bete i bergen

och letar upp varje grön fläck.

₁₂Är vildoxen villig att tjäna dig

och stanna om natten vid din krubba?

₁₃Kan du spänna honom för plogen,

får du honom att harva på slätten?

₁₄Vågar du lita på hans väldiga styrka

och överlåta ditt slit på honom?

₁₅Är du säker på att han för hem din säd

och lämnar den på din tröskplats?

₁₆Höjer sig skrikfågeln på sina vingar,

är hennes vingar som hägerns och hökens?

₁₇Hon lämnar sina ägg på marken,

låter dem värmas i sanden,

₁₈glömsk av att någon kan trampa på dem

och att vilda djur kan krossa dem.

₁₉Hon är hård mot sina ungar,

som om de inte var hennes egna.

Det rör henne inte om hennes möda är förgäves.

₂₀Gud har förmenat henne klokhet,

inte gett henne något förstånd.

₂₁Men plötsligt far hon upp

och kan skratta åt häst och ryttare.

₂₂Är det du som ger hästen hans styrka,

har du klätt hans hals med fladdrande man?

₂₃Får du honom att dåna fram som en gräshoppssvärm?

Hans stolta frustande väcker förfäran.

₂₄På slagfältet skrapar han ivrigt med hoven

och spränger fram mot väpnade skaror.

₂₅Han skrattar åt faran och darrar inte,

ryggar inte tillbaka för svärdet.

₂₆Runt omkring honom viner pilar,

det blixtrar av spjut och sablar.

₂₇Med dån och dunder stormar han fram,

han tredskas inte vid hornets ljud.

₂₈När hornet ljuder gnäggar han högt,

på långt håll vädrar han strid,

kommandorop och härskrin.

₂₉Är det din vishet som får höken att flyga

och med utbredda vingar styra mot söder?

₃₀Befaller du örnen att stiga mot höjden

och bygga sitt näste högt uppe?

₃₁På klippan har han sitt bo där han vilar,

högst uppe på branta klippan.

₃₂Därifrån spanar han efter föda,

hans blick når vida omkring.

₃₃Hans ungar skall mättas med blodigt byte,

där de stupade ligger, där är han.

₃₅Du som tvistar med den Väldige, rätta mig nu,

och svara på detta, du som klandrar Gud!

₃₇Jag är så liten, vad kan jag svara dig?

Jag sätter handen för munnen.

₃₈Gång på gång har jag talat,

nu säger jag inte mer.