1Han är alltför grym,
ingen törs reta honom.
Vem kan hålla stånd inför honom?
2Vem kan oskadd utmana honom,
vem under hela himlen?
3[---]
4Vem klär av honom hans hölje,
vem tränger genom hans dubbla pansar?
5Vem öppnar gapets dörrar –
de blottade tänderna väcker fasa.
6Hans rygg bär rader av sköldar,
sammanfogade som med sigill.
7De sluter så tätt intill varandra
att ingen luft kommer emellan.
8Den ena är fästad vid den andra,
de sitter ihop och kan inte skiljas åt.
9Ljuset gnistrar när han fnyser,
hans blickar lågar likt gryningens öga.
10Kvastar av eld far ut ur hans gap,
gnistor sprutar fram.
11Ur hans näsborrar stiger rök
som från en kokande gryta på elden.
12Hans andedräkt tänder glöd,
lågor slår ut från hans gap.
13Styrka bor i hans manke,
skräck löper framför honom.
14Hans köttiga buk är inte slapp,
den är fast, som vore den gjuten.
15Hans bringa är hård som sten,
hård som understenen i kvarnen.
16När han reser sig darrar de mäktiga,
och havets bränningar ryggar tillbaka.
17Angriparens svärd biter inte på honom,
ej heller spjut och lans och pil.
18Järn är som halm för honom,
brons är som murket trä.
19Pilar skrämmer honom inte på flykten,
mot honom är slungans stenar som boss.
20Som ett halmstrå är klubban,
han skrattar åt skramlet av sablar.
21Undertill har han vassa skärvor,
som en trösksläde glider han fram över dyn.
22Djupet får han att koka som en kittel,
havet gör han till en sjudande brygd.
23Bakom honom ett stråk av ljus,
havsdjupet tycks få silverhår.
24Ingen på jorden råder över honom,
han är skapt utan fruktan.
25De övermodiga bävar för honom,
alla stolta rovdjurs konung.
