1Ropa bara! Finns det någon som svarar?
Vem av de heliga vänder du dig till?
2Grämelse tar livet av dåren,
förbittring dräper den oförnuftige.
3Jag såg en dåre som levde trygg,
men plötsligt drabbade förbannelse hans hem,
4hans barn var bortom räddning,
värnlösa krossades de i rätten.
5Vad de skördat slukade de hungrande,
[---]
de törstande ville åt deras egendom.
6Olycka växer inte ur jorden,
ofärd spirar inte ur marken.
7Nej, människan själv föder ofärd,
så visst som lågorna stiger mot höjden.
8Själv skulle jag vända mig till Gud,
för Gud skulle jag lägga fram min sak.
9Han gör större ting än någon kan fatta,
fler under än någon kan räkna.
10Han skänker regn åt jorden
och vattnar markerna.
11Han upphöjer de ringa
och för de betryckta i säkerhet.
12Han korsar de slugas planer,
så att ingenting lyckas för dem.
13Han snärjer de kloka i deras slughet,
de listigas ränker får ett brått slut.
14De omvärvs av mörker på ljusan dag,
famlar mitt på dagen som om det var natt.
15Så räddar han från deras tungors svärd,
räddar den svage från den som har makt.
16Det tänds ett hopp för den fattige,
och ondskan tvingas till tystnad.
17Lycklig den människa som tuktas av Gud.
Förkasta inte den Väldiges fostran!
18Han som sargar förbinder också,
de händer som sårar ger läkedom.
19Ur sex olyckor räddar han dig,
ja, ur sju kommer du undan.
20I hungersnöd skonar han dig från döden,
i krig från svärdet.
21Mot förtalets gissel är du skyddad
och fruktar inte våldet som kommer.
22Mot våld och nöd kan du le,
och vilddjuren fruktar du inte,
23ty du står i förbund med markens stenar
och lever i fred med de vilda djuren.
24Du skall finna att allt går väl i ditt hus,
när du går runt på dina ägor saknar du inget.
25Du skall se din släkt bli talrik,
din avkomma bli som gräset på marken.
26När du kommit till mognad läggs du i graven,
liksom kärven bärgas när tiden är inne.
27Detta har vi funnit, och så är det.
Lyssna, och inse det även du!
