Lukas 15

₁Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. ₂Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: »Den mannen umgås med syndare och äter med dem.« ₃Då gav han dem denna liknelse: ₄»Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? ₅Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. ₆Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. ₇Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

₈Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? ₉Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. ₁₀På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.«

₁₁Han sade: »En man hade två söner. ₁₂Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. ₁₃Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. ₁₄När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. ₁₅Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. ₁₆Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. ₁₇Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. ₁₈Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. ₁₉Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ ₂₀Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. ₂₁Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ ₂₂Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. ₂₃Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. ₂₄Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.