Lukas 20

₁En dag när han undervisade folket i templet och förkunnade budskapet kom översteprästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste fram till honom ₂och sade: »Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta. Vem är det som har gett dig den fullmakten?« ₃Han svarade: »Jag har också en fråga till er. Säg mig: ₄dopet Johannes döpte med, kom det från himlen eller från människor?« ₅De överlade med varandra: »Om vi svarar: Från himlen, säger han: Varför trodde ni då inte på honom? ₆Men om vi svarar: Från människor, då kommer hela folket att stena oss, för de är övertygade om att Johannes var en profet.« ₇Och de svarade att de inte visste. ₈Då sade Jesus till dem: »I så fall talar jag inte heller om för er vad jag har för fullmakt att göra detta.«

₉Sedan gav han folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och arrenderade ut den och for bort på en längre resa. ₁₀När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de pryglade tjänaren och körde i väg honom tomhänt. ₁₁Då sände han en annan tjänare. Men de pryglade och skymfade honom också och körde sedan i väg honom tomhänt. ₁₂Och nu skickade han en tredje, men också denne slog de blodig och kastade ut. ₁₃Då sade vingårdens ägare: ’Vad skall jag göra? Jo, jag skickar min älskade son, honom har de kanske respekt för.’ ₁₄Men när arrendatorerna fick se honom överlade de med varandra: ’Här har vi arvtagaren, låt oss döda honom så vi får arvet.’ ₁₅Och de släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. Vad gör nu vingårdens ägare med dem? ₁₆Jo, han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra.« När de hörde detta sade de: »Nej, det får aldrig ske!« ₁₇Jesus såg på dem och sade: »Vad betyder då det som står skrivet: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. ₁₈Den som faller på den stenen blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.« ₁₉De skriftlärda och översteprästerna hade velat gripa honom med en gång, men de var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem.

₂₀De höll ögonen på honom och skickade fram några som skulle spela rättfärdiga och söka få fast honom för något yttrande, så att de kunde överlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. ₂₁De frågade honom: »Mästare, vi vet att vad du säger i din undervisning är riktigt och att du inte tar hänsyn till person utan verkligen lär oss Guds väg. ₂₂Är det rätt eller inte att vi betalar skatt till kejsaren?« ₂₃Men han genomskådade deras list och sade: ₂₄»Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?« – »Kejsarens«, svarade de. ₂₅Då sade han: »Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« ₂₆De lyckades inte få fast honom för något som han sade när folket hörde på, och de häpnade över hans svar och teg.

₂₇Några saddukeer – de förnekar att det finns en uppståndelse – kom till honom och frågade: ₂₈»Mästare, Mose lär oss ju i skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. ₂₉Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog barnlös. ₃₀Den andre ₃₁och den tredje gifte sig med änkan, likaså de återstående, och alla sju dog utan att lämna barn efter sig. ₃₂Slutligen dog också kvinnan. ₃₃Hur blir det med henne vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« ₃₄Jesus svarade: »Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, ₃₅men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. ₃₆De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå. ₃₇Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. ₃₈Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.« ₃₉Då sade några skriftlärda: »Mästare, det var bra svarat«, ₄₀för de vågade inte ställa fler frågor till honom.

₄₁Han sade till dem: »Hur kan man säga att Messias är Davids son? ₄₂David säger ju själv i Psaltaren: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, ₄₃så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. ₄₄David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?«

₄₅Medan allt folket hörde på sade han till sina lärjungar: ₄₆»Ta er i akt för de skriftlärda, som vill gå omkring i sina långa mantlar och tycker om att bli hälsade på torgen och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. ₄₇De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«